21 nov. 2009

Höstbetraktelse

Jag satt just ute i det vackra höstvädret, den första soliga dagen på länge, och blickade ut i det blå lufthavet vi lever i. Föreställde mig det oändliga svarta där bortom, där kanske inget annat liv bor. Vände så blicken till björktopparna, där solen gjöt sitt guld över de likaledes gyllene löven. Sparvar, trastar och skator pilade av och an emellan dem. Tänkte att detta är så vackert i sig självt, blott för sin egen skull. Men ändå kände jag att jag kunde förstå lockelsen i att se allt detta som besjälat av en välvillig ande – kanske bara fåfängan i att vilja bli lika älskad tillbaka av allt detta liv som jag älskar det? Så jag försökte smaka på känslan, försökte föreställa mig att här fanns en gud som vakade över mig.
Det smakade angenämt en kort stund, men så sprang jag som alltid på det gamla teodicéproblemet. Om denna ande som besjälar naturen är välvillig, vad betyder det då när naturen vänder upp och ner på sig, tar livet av och rubbar tillvaron för hundratusentals människor i ett enda slag, med en jordbävning, tsunami eller orkan? Vari består då välviljan?
Svaret kom omanat inifrån och det löd också: inifrån. Det är i betraktarens, det vill säga mitt, öga som välviljan sitter, det är ur mitt känsloliv som den springer fram. Ett känsloliv som jag ärvt av mina föregångare tillsammans med mina medjordlingar – inte bara medmänniskorna utan även fåglarna där i trädtopparna, grannskapets harar, katterna och hundarna som bor i husen runt omkring... Med maskarna i jorden och andra småkryp delar jag kanske inte just dessa känslor, men kärleken till livet, denna mest grundläggande drivkraft i livets egen utveckling, den har allt levande gemensamt om den än inte upplevs medvetet av våra minsta släktingar.

Genast vände min håg åter bort från gudstanken. Om välviljan som med den strömmat emot mig från naturen (den flyktiga, bedrägliga!) smakat angenämt vid första insupandet, så var det dock ingenting mot den nektardoftande välvilja, den kärlek som jag kunde känna strömma ut ur hela mitt väsen, rotat både i tidernas begynnelse och i här-och-nuets ständiga vandring mot framtiden. En livskärlek som är en del av själva färgen i den rumstidsväv som jag är en tråd i.
Tro nu inte att jag bara vill skryta med hur god och kärleksfull jag är. Nej, jag liksom alla andra har skuggsidor som jag inte är stolt över, som jag helst hade varit utan men som då och då pockar på uppmärksamhet ur sina mörka skrymslen, där mina förfäders vildhet och mitt livs törnar och misstag dröjt sig kvar. Men dessa sidor kan jag tygla just genom att vilja det goda, genom att vilja vara en livets tjänare och träna mig till att göra gott närhelst ett tillfälle ges.
Ensam förmår jag dock intet av detta. Ensam får jag ingen kunskap som hjälper mig att se vad som är gott för människan och livet och vad som endast är skengott. Ensam har jag ingen styrka att göra det goda jag vill även om jag förstår vad det är. Min styrka och min kunskap ligger i min egen mänsklighet och i mina medmänniskors, ingen annanstans. När jag sitter så här, allena, begrundande naturens skönhet, kan jag göra det enkom för att jag inte är ensam i mitt liv.
Alla ni mina medmänniskor, vare sig ni hatar eller älskar mig, och den levande jord vi bor på, livad av solen som just sjunkit under hustaken – låt mig bara stanna upp ett ögonblick i denna tillvarons karusell och tacka just ER, sådana som ni är och för ingen annans skull, för att ni finns och gör mig till den jag är: en levande människa som förmår att sitta här och njuta av tillvaron.

Tack.

32 kommentarer:

JemyM sa...

Tack Peder, det är kallt ute, men din berättelse värmde.

Inga L. sa...

Tack för din underbara poetiska betraktelse. Bättre "predikan"
än den här, kan inte jag tänka mig.
Dan före Domsöndagen!
Tänkte du på det när du skrev den?

Per Ewert sa...

Nu ska jag inte vara överpetig här, men kan ändå inte låta bli att fundera över några av de begrepp du använder.
Kärlek, nektardoftande välvilja, gohet, skönhet, etc.
Begrepp som vi alla upplever är eftersträvansvärda. Men samtliga dessa begreppen saknar ju egentlig relevans i en gudlös, darwinistisk värld utan vare sig personligt ursprung eller syfte. Om vi ska vara ärliga. Och det vill vi ju vara?

Unknown sa...

Per: Nej, det finns ingen relevans för de begreppen i det stora hela. Universum bryr sig inte om ifall så hela jorden skulle explodera, och om möjligt ännu mindre om ifall vi känner kärlek eller upplever skönhet.

Däremot är det relevant för oss människor som lever här. T ex så är det ju skillnad på liv eller död för människor som svälter ifall de får uppleva godhet från andra människor. Eftersom att det här är det enda livet vi har, så måste vi göra allt vi kan för att alla människor ska få uppleva hur vacker världen kan vara - exempelvis en höstdag.

Pederpax sa...

Per Ewert, Adam har redan svarat dig vad jag skulle ha svarat, men jag vill be dig förklara dig. Jag förstår ärligt (!) talat inte varför dessa begrepp skulle sakna relevans i en "gudlös, darwinistisk värld utan vare sig personligt ursprung eller syfte." Så om du är så ärlig som du säger dig vilja vara, var då snäll och förklara det för mig.

JemyM och Inga, er uppskattning värmer i gengäld mitt gudlösa, evolverade hjärta. Men domsöndagen hade jag ingen tanke på, jag visste inte ens om den stora begivelsen... en odöpt hedning som jag kan bara de gamla vanliga helgerna i kyrkoåret. Och så kyndelsmässodagen, för då fyller jag år.

Per Ewert sa...

Peder: Om ingen Gud finns, utan människan är en samling atomer på en ytterst sett meningslös resa från ingenting till ingenting, så är exempelvis ord som kärlek och godhet inget mer än förskönande omskrivningar av våra geners spel för att föra vidare sin DNA.

Men både du, jag och vi alla vet ju att dessa begrepp i verkligheten rymmer så oerhört mycket mer. Det vill säga: vi inser att den ateistiska världsbilden inte skildrar tillvaron så som vi faktiskt förstår den.

Patrik Lindenfors sa...

Jag vet inte om du funderat så mycket på det där med metafenomen, Per Ewert, men det betyder inte att de inte existerar. Varför känns vatten blött? Vad är det i atomstrukturen som gör att vatten flyter och har ytspänning? Vad är temperatur för någonting när man kommer ner på molekylnivå?

Det här är exempel på fenomen som uppkommer när man byter nivå, uppåt. Plötsligt uppstår nya egenskaper som knappt är fattbara på de lägre nivåerna. Liv är ett sådant fenomen, där "kemiska reaktioner" inte riktigt fångar in essensen i det man vill beskriva, samtidigt som det är hela beskrivningen.

Medvetande verkar vara ännu en sådan egenskap. Vi vet alla att vi har det och vi vet alla (ok, kanske inte alla) att det "bara" är kemiska reaktioner, men samtidigt fångar inte den beskrivningen in det centrala. Det är här upplevelserna kommer in. De finns hos betraktaren, men inte hos någon annan. För universum i övrigt spelar de ingen roll, men för individen är de allt som existerar.

Jag förstår att du inte gillar den här tanke. Du vill så gärna stå i centrum för någon utomjordlings uppmärksamhet, men det betyder inte att det finns någon som tittar på dig. För dig är det kanske en besvikelse, men för många andra är det en befrielse. Inte att göra vad man vill, men att göra det bästa för varandra. Varför? För att det blir bäst så. För alla.

Pederpax sa...

Per Ewert, låt se om jag förstått dig rätt. Om man eliminerar din gud ur din världsbild så återstår av människan bara en samling atomer. Du ser alltså inte människan som något mer än en samling atomer med en gud. Stackars dig som har en så trist människosyn.

Och se'n det här med att allting vore meningslöst om inte din gud fanns. Jag tror säkert att du har både vänner och familj. Vet de om att de inte tillför någon mening till ditt liv? Du verkar heller inte ha någon meningsfull sysselsättning, varken jobb eller fritid, som kan skänka dig mening. Verkligen sorgligt. På så vis är det väl tur att du har din gud att tro på, så att även du har chansen att uppleva all den mening med tillvaron som vi humanister upplever alldeles utan någon gud.

Eller har jag missförstått något...?

JemyM sa...

Att överge allt till vilken helgedom man nu väljer att underkasta sig till är ju en del av tron/trogenheten. Människosynen Ewert presenterar har jag hört även i Svenska Kyrkans gudstjänst där man gång på gång betonar att du saknar värde och mening utan att kristendomens idoler ger detta till dig. Alla positiva mänskliga egenskaper, i synnerhet kärlek, svetsas samman med den bibliske "Herren" så att varje gång du känner positiva känslor skall dina tankar föra dig tillbaka till underkastelsen. Samtidigt skall alla negativa känslor svetsas samman med tron att du rört dig bort från karaktärerna. Denna omprogrammering av känslorna är subtil men central för att kristendomen skall bevara individen fjättrad vid sig.

Människosynen Ewert presenterar är alltså en del av den kristna tron. Blir du inte av kristendomen lärd gång på gång på gång, att människan värdelös utan kristendomens frontfigurer, så blir kristendomen menlös.

Lennart W sa...

På tal om menlöshet undrar jag iofs om det inte är precis hur "Humanisterna" kan beskrivas, om de inte hade ffa kristendomen att jämföra sig med. Tillhör ju en huvudpoängen i programmet. Att det sen iofs är negativt mot kristendomen gör inte beroendet mindre. Kristendomen, som kanske är en mer mogen livssyn, klarar sig förstås utan den typen av jämförelser i t.ex. trosbekännelsen.

Mycket tydligare än Patriks antitrosbekännelse i Aftonbladet kan det inte bli.

Patrik Lindenfors sa...

Min antitrosbekännelse var enbart ateistisk för att försöka få Svenska kyrkan att ta ställning för något - vad som helst. Det lyckades inget vidare. Artikeln var inte Humanistisk, så det är fel att påstå detta.

Lennart W sa...

Det där med att byta nivå är förstås sant och intressant. Fast det går nog att dra ett steg längre ändå än vad Patrik gör. Ta t.ex. tavlan Monalisa (eller någon annan om det föredras). Är den verkligen bara samma som alla dess atomer? Om det är så, skulle det inte vara samma tavla om varenda molekyl byttes ut mot en likvärdig, trots att tavlan skulle se identisk ut. Känns fel.

Monalisa är alltså inte duken och färgmolekylerna på den, utan något utöver det.

Liknande kan sägas om vårt medvetande. Atomerna är i någon mening bara hårdvaran, som den högre nivån är en mjukvara i...

Men det där bevisar ju inte något om Gud finns, kan jag nästan höra någon säga här. Alldeles riktigt. Men inte motsatsen heller iofs.

/lasse sa...

Hur det är med tavlor vet jag inte men t.ex. en människa i 40 års åldern består av en helt annan uppsättning atomer än samma människa gjorde som 20 åring, allt är väl i princip utbytt men är fortfarande samma människa. Det kan antyda att människan är mer än sina atomer.

Per Ewert sa...

Peder, vi måste skilja på mening MED livet som sådant och mening I livet. Och det är just min poäng, vetskapen att vänner, familj etc faktiskt utgör verkigt meningsfulla inslag i livet pekar på att det också finns en objektiv mening med själva livet. För om Gud inte finns äger ju livet som sådant ingen mening, och inte heller det som vi upplever som meningsfullt här i livet har någon verklig betydelse i det långa perspektivet. Men varken du eller jag lever våra liv på det sättet.

JemyM sa...

Per, tron att livet är meningslöst utan "Gud" är en del av din trosuppfattning. Vi delar den inte.

Per Ewert sa...

JemyM: Det är inte jag som illivillighet vill tillskriva ateismen sådant som världsbilden innehåller, jag lyfter fram vad den faktiskt säger. Torbjörn Fagerström, ateistisk biolog skriver:
”Allt liv [är] bara frukten av en oplanerad utveckling, byggd på slumpens skördar, utan mening, syfte eller plan. Enligt denna dystra – men av allt att döma relevanta – natursyn har livet ingen mening, arter finns inte till för någonting annat än sig själva och alla arter kommer förr eller senare att dö ut.”
Den som vill argumentera mot den ståndpunkten tvingas rikta sina argument mot den ateistiska världsbilden. För detta är vad den faktiskt säger.

JemyM sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
JemyM sa...

Torbjörn Fagerström får säga vad han vill. Ateism betyder att någon inte är teist, ungefär som icke-vänsterpartist eller icke-folkpartist. Tror du att Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt delar åsikter för att de inte är miljöpartister? Att försöka baka ihop alla ickekristna i en stor hög är också det en del av den kristna trosuppfattningen, som ju också innefattar att människor inte är värda något utan den. Vi delar inte de åsikterna.

Ateistisk världsbild pfft... hur ser en världsbild ut för den som inte tror på karman? Har du någon snubbe som uttalat sig om det också? Leta fram en icke-finsk världbild också.

Per Ewert sa...

Nåväl, JemyM, låt oss istället använda begreppet "materialistisk" världsbild, som är det som Fagerström beskriver. Förnekar du att livet som sådant saknar mening om materialismen är sann? För i så fall står du ganska ensam i diskussionen.
Jag menar att livet visst har en verklig mening. Vilket i så fall medför att materialismen är falsk.

JemyM sa...

Vad har "materialism" med ateism att göra? Finns väl många som inte tror på gudar men tror på alla möjliga saker som påverkar oss som vi inte kan se?

Lennart W har gett dig ett utmärkt svar. Mona Lisa är något mer än duken och färgen. Du skall inte vara så fokuserad på det materiella att du inte kan acceptera det som är utöver det fysiska. Fundera dock på det här påståendet: "Allt du någonsin fått lära dig om Gud kommer från dina fem sinnen." Du hade lärt dig vad en människa var innan du kunde förstå språket tillräckligt för att säga Gud, men att du inte skulle känna människan är något du lärt dig genom din tro, det är den som fått dig att missa målet.

Men jag är humanist. Jag behöver inte förklara min kärlek till mänskligheten, det är en del av min tro. När tidningen är som mest obehaglig att läsa, när krig rasar i världen och övergrepp på människor sker på löpande band, så vet jag att min tro är irrationell, men det gör den bara mer viktig. Den får mig att hålla modet och hoppet uppe och hålla mig krampaktigt fast vid målet när allt misströstar.

Det är ingen falsk tro, men när någon säger till dig till att människan inte har något värde så vet du att denne har gått vilse och behöver en kram.

Per Ewert sa...

Vänta nu, är humanismen en irrationell tro? Är det inte tid att överge den då?

När jag föreläser brukar jag likna en person med en icke-kristen världsbild vid en person som tvingas flacka mellan två oförenliga motpoler, den ena att leva konsekvent efter sin världsbild, den andra att leva som en verklig människa i den verkliga världen.

Det är självfallet något bra att du känner och inser det som faktiskt är gott, att människor behöver en kram i den verkliga världen osv. Men den mest rationella reaktionen är då att våga steget över till en kristen världsbild där hjärta och hjärna, tanke och verklighet hänger ihop.

Lennart W sa...

Läser Peders blogginlägg och JemyMs senaste kommentar. Funderar.

Undrar ändå om inte människor i grunden är väldigt lika, i olika tider, olika länder, olika kulturer, olika religioner. Och alltså även t.o.m. religiösa och ateister. Något finns det som gör oss andäktiga ibland inför naturens storhet, eller får oss att bita ihop och hoppas och kämpa även när det ser hopplöst ut. Kanske är det Gud, eller också är det bara något i hjärnan som utvecklats under evolutionen därför att det gav någon sorts överlevnadsfördel. Men är det så viktigt egentligen att reda ut vad som är den verkliga verkligheten bakom, att det är värt en massa bråk om just det? Iaf om det inte direkt kolliderar med andras frihet. Kan vi inte bara vara andäktiga och rädda och hoppfulla osv tillsammans ändå? Ni vet, ungefär som i de där västernfilmerna där den vite trappern och indianhövdingen är fullt på det klara med att Gud och Den Store Anden nog antagligen är precis samma sak.

JemyM sa...

Värden och känslor ligger inte förnuftet. Att erkänna att man har dem strider inte mot att försöka använda förnuftet när man kan.

När jag synade kristendomen så synade jag dess rötter, bibeln där varje motbjudande akt tänkbar görs mot människor, följt av dess historia där ja, även där varje motbjudande akt tänkbar görs mot människor. Jag såg hyckleriet, lögnerna, manipulationen, retoriken, förfalskandet av kunskap, diskrimineringen av människor för hur de är födda, jag lärde mig om bibelns skapelseberättelse, dvs hur bibeln blev till. Jag förstod då att Gud var en lokal vandringssägen nådd till endast en tredjedel av jordens befolkning, i krig våld och förtryck. Kunde jag inte vara kvar trots min upptäckt? Nej, jag är idealist. Att göra rätt och vara en god människa har alltid varit väldigt viktigt för mig. Jag övergav kristendomen av moraliska skäl, hade jag inte gjort det hade jag inte kunnat se mig själv i spegeln.

Så tyvärr, kristendomen strider mot min människosyn som ser människans okränkbarhet, människans frihet, människans möjligheter, människans värde. Diskrimineringen den propagerar för är som direkt konsekvens av dess allra heligaste skrift. Som du själv säger, som kristen måste man tro att människan saknar värde utan dess karaktärer. Kristendom vill bara erkänna människor som rekryterats, de som underkastat sig. Många fylls av tron med hybris då man tror att man kan läxa upp andra människor om vad högre makter vill.

Jag tror på mänskligheten. Inte människan, mänskligheten. Det är i gemenskap vi är stora, ensamma är vi är små. Mänskligheten finns omkring mig och är större än varje religion, ideologi eller ekonomisk doktrin. När folk måste rekryteras och underkasta sig så säras människor i en slags virtuell rasism. Man förstår inte längre den mänskliga relationen med sina grannar. Jag dömer inte människor på ifall de är humanister eller inte, för min livsåskådning är den direkta kärleken till människan utan finstilt skrift. Min människokärlek är kravlös så som kärlek skall vara.

Patrik Lindenfors sa...

Min personliga åsikt i frågan grundar sig i något Per Ewert skrev några kommentarer upp, nämligen att det finns en skillnad mellan meningen MED livet och meningen I livet. Det Fagerström skriver är att det inte finns någon mening MED livet, och det måste jag nog hålla med om. Däremot går det uppenbarligen att skapa sig en mening I livet även utan tro på Gud.

JemyM sa...

Meningen med ditt liv var att dina föräldrar ville ha dig. Att fylla ditt lev med mening är mycket upp till dig själv.

Lennart W sa...

JemyM,
Det där är nog kanske inte precis vad ett oönskat men fött barn skulle vilja höra, speciellt inte om hon just pga detta har fått det rätt så motigt i livet. "Finns ingen mening med att jag kom till, och jag fixar bara inte att skapa någon mening själv heller." Är det verkligen humanist som du är?

Fast mest undrar jag nog egentligen, från ditt sätt att skriva om kristendomen, över vad det var för sorts församling du var med i egentligen. Livets Ord?

JemyM sa...

Gör det ont att veta att ens föräldrar inte vill ha en? Ja så är det nog. Vad säger det dig att du är skapad av en allsmäktig Gud som struntar i dig men gynnar andra? Att du inte bara är ignorerad utan att det också är din skuld, ditt fel?

Livet är motigt, men du kan inte förändra hur någon kom till och du kan inte låtsats att det inte är som det är för det kommer bara att fortsätta jaga dig. Födseln är som en haiku. Du får en ganska strikt ram att utgå ifrån, konsten är att göra det bästa av innehållet. Du har egentligen inget annat val än att acceptera situationen som är och sedan arbeta utifrån det. Att förstå detta påverkar inte bara ditt eget liv, det uppmanar dig till att tänka på dem som har det svårt och kanske försöka hjälpa dem när du kan. Den som fått hjälp att resa sig bör inte glömma bort detta och hjälpa andra att resa på sig. Det går att hitta nya familjer om man är snäll.

Inga L. sa...

Kommentar till dialogen mellan JemyM och Lennart W om mening i livet.

Det finns nog en hel del barn som är oönskade, men ändå välkomna när det väl är så dags.
Och Lennart du har i något tidigare inlägg (för ett tag sen) antytt, att vi som inte tror på Gud skulle sakna möjlighet att känna en jublande känsla över ett litet nyfött barn. Det kan vi.
Men vi kan också alla, både troende och icke-troende, behöva jobba för ett samhälle, där den/de föräldrar som inte planerat sitt föräldraskap, kan få stöd för att klara av att välkomna det nya lilla livet. Inte som många religiösa organisationer kräva stopp för abort som det viktigaste. Till och med mörda för sin uppfattning..
Ditt senaste inlägg Lennart om att vi människor är i grunden lika osv. har jag i många år, i olika sammanhang (bl.a. på den här sidan) försökt argumentera för. (Jag har tidigare varit lite skeptisk till dina inlägg. Jag har tyckt att du bara ”käftade emot”. Roligt att kunna ändra uppfattning om dig.)
Eftersom jag under lång tid haft inställningen att vi alla har ungefär liknande känslor, har jag inte funnit någon glädje i att förneka andra människor deras känslor. Vi har alla olika inspiratörer till våra argument och vårt handlande. Vissa inspiratörer är levande och andra är döda (och uppståndna). Huvudsaken är att vi själva står för våra åsikter och våra handlingar och inte smiter undan med hänvisning till övernaturliga krafter.
OCH jag kämpar hårt emot de religiösa profeter/ förkunnare/ uttolkare osv. som vill pracka på det omgivande samhället och världen de levnadsregler, som enligt deras tolkning är ”Gudi behagliga”. Förfölja sexuellt avvikande och andra minoriteter med hänvisning till gamla skrifter mm.
Ett lugnt och sansat samtal om olika syn på världen samt en överenskommelse om att följa de lagar som vi genom valda ombud stiftat – utan hänvisning till gudar av olika slag – tror jag är de bästa förutsättningarna för att åstadkomma fred i världen.
Eller åtminstone på den här sidan, ha,ha.
Detta och mycket annat gör att jag finner mening i livet. T.ex. att arbeta ideellt inom Röda Korset. Mening MED livet ser inte jag heller. Så där har vi olika uppfattning.

Pederpax sa...

Det gläder mig mycket att det blivit en sådan diskussion efter mitt inlägg! Har själv ont om tid och kommer att vara borta en vecka, men vill ändå svara kort på en del av Per Ewerts inlägg.

För det första så skriver du att vi måste skilja på mening i och med livet, sedan gör du själv inte det när du skriver att det ena pekar på det andra. Jag håller med om att de är olika saker. För mig är livet som sådant meningsfullt, ty utan det hade varken jag eller du eller någon annan funnits och kunnat söka eller skapa mening i våra egna liv. Människan i sig är meningsfull, ty utan henne hade visserligen en solnedgång sett likadan ut, men hade den varit "vacker" om ingen hade kunnat tala om för sin kära att den är det? (Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, gör det ett "ljud" då?) Om tio miljarder år och tio miljarder ljusår bort har allt detta förvisso ingen som helst mening, men vi lever här och nu. Och det är skillnade mellan ett helt tomt glas och ett som det bara finns en enda molekyl vatten i; det senare är ett glas med vatten i och ett universum med människor i är ett universum med sonetter om vackra solnedgångar. Hoppas du förstår vad jag menar, trots att jag skriver från höften och inte har tid att redigera inlägget mer.

Ditt andra misstag är att envisas med att beskriva oss som ateister. Detta är humanistbloggen, om du missat detta. Jag vet inte om det finns någon renodlad ateistblogg, där man diskuterar argument mot existensen av gudar. Här begränsar vi oss inte till detta utan uttrycker även vår humanistiska hänförelse över livets och människans skönhet. Du är väl själv inte bara teist, du är väl kristen också? Det vill säga du tror inte enbart på att det finns någon form av gudomlighet, du tror väl att det fanns en man som hette Jesus och gjorde en massa bra saker? Så var snäll och gör oss den artigheten att benämna oss som humanister. Som sådana tror vi på människan, skönheten, demokrati och liknande fenomen. OK?

Ledsen, inte tid mer. Återkom gärna om du inte begriper vad jag menar. Allt gott så länge.

Pederpax sa...

Per Ewert, en snabb tanke till. Man bör inte heller förväxla mening och avsikt, två överlappande men ej synonyma begrepp. Det kan finnas mening med livet utan att det finns en avsikt med det. Ditt meningsbegrepp sammanfaller tydligen med avsiktsbegreppet, till skillnad från vårt, som drar mer mot begrepp som innehållsrikt, eftersträvansvärt.

Per Ewert sa...

Peder: tack för fördjupande kommentarer. Du har rätt i att avsikt och mening inte är liktydiga. Men vår intuitiva insikt att det bör finnas något slags mening I och därmed även MED livet ger också den rimliga konsekvensen att det finns en avsikt med oss.

Låt oss återvända till Fagerström, att utan Gud finns ingen verklig mening, oavsett om vi kallar oss humanister, marxister eller något annat. Men din insikt om att en solnedgång är vacker på ett sätt som går långt utöver vad som skulle utgöra en ökad fitness i det naturliga urvalet, pekar på något större. Eller rättare: Någon större.

Pederpax sa...

Per Ewert, låt oss inte återvända till Fagerström, som du beskriver som ateist - jag är som sagt inte bara ateist utan jag är och skriver här i egenskap av humanist.

Du skriver om "vår" intuitiva insikt att det "bör" finnas en mening med livet (låt oss hålla oss till mening "med"). Men det är din insikt, inte vår. Min intuition och mitt förnuft säger mig båda att både livet och universum kan (inte "bör"!) existera utan vare sig mening eller mål, men att det kan finnas mening med livet, nämligen den mening som vi upplever, alltså inte bara i utan även med livet. I och med människans naturliga förmåga att söka och finna mening med tillvaron, så uppstod denna mening. (Detta ser jag för övrigt som roten till människovärdet.) Mening enligt detta synsätt pekar inte på någon som helst avsikt, men det är likafullt en alldeles påtaglig och verklig mening och fungerar utmärkt som grund för en humanistisk livsåskådning. Förstår du nu?

Jag förstår för min del att du tycker att livet saknar "verklig" mening utan din gud, men om du inte härleder din mening ur denna guds avsikt med sin skapelse, så förstår jag fortfarande inte varför du tycker det. Håller du med om att det kan finnas mening utan avsikt eller ej?

Vad gäller människan som en samling atomer så kan vi jämföra med Mona Lisa ovan. Om vi tar alla atomer i en människas kropp och slumpvis byter plats på dem, så blir det inte samma människa - troligen blir det ingen människa alls utan bara just en samling atomer. Om vi däremot byter ut varje atom mot en annan likadan på samma plats, så skulle ingen märka någon skillnad - det är samma människa. Så ja, människan är något utöver atomerna hon består av. Men detta något har sitt ursprung i just dessa atomer och deras inbördes positioner, vilket i sin tur beror på dels vår genetiska historia, dels miljöpåverkan och därtill en hel del slump. Detta är för mig inte torftigt utan fantastiskt, att något så abstrakt som mening kan stiga likt en fågel Fenix ur materiens aska.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se