26 feb. 2010

Teologi och naturvetenskap

Under titeln "Kan man hitta Gud i atomerna?" skriver fysikprofessor emeritus Bengt E. Y. Svensson om förhållandet mellan teologi och naturvetenskap. Först avfärdar han dock något som liknar Humanisternas och Richard Dawkins tankar om samma ämne.
Har förbundet Humanisterna rätt när de hävdar att Gud inte finns?
Nej, hade vi hävdat det så hade vi förstås haft fel. Istället heter kampanjen Gud finns nog inte - en central skillnad som inte Svensson låtsas om. Han gör en liknande felrepresentation av Dawkins.
I den här aktuella boken har han en relativt enkel uppgift med att vederlägga bland annat Dawkins rätt svepande domslut över religionen. Han närmast fnyser åt Dawkins grunda teologiska kunskaper.
Som om Dawkins bok handlade om teologi? Den handlar ju om religionsfilosofi! Inom vissa intellektuella kretsar verkar det vara ett tecken på tankemässig förfining att ignorera den här distinktionen, men det börjar bli anligen tröttsamt. För att inte tala om pinsamt.

Så betyder det att Svensson inte kan läsa? Nej, vad det verkar behandlar han resten av det han läst med större noggranhet. Artikeln är trots allt faktiskt läsvärd och informativ.
Ett särskilt ambitiöst projekt har varit The Divine Action Project, DAP, som under ett tiotal år drivits av Vatikan- observatoriet i samarbete med Centrum för teologi och naturvetenskap i Berkeley, Kalifornien (ingen formell anknytning till Californiauniversitetet). Genom en serie konferenser med deltagande av en rad framstående teologer inom området, plus en och annan mera neutral naturvetare, har man sökt belysa olika aspekter på hur Guds eventuella handling skulle kunna manifesteras på ett sätt som är förenligt med dagens naturvetenskapliga kunskap.
Intressant nog kommer Svensson fram till slutsatser som är exakt samma som Humanisternas slutsatser om förhållandet mellan teologi och naturvetenskap.
Ibland ger faktiskt DAP-artiklarna en känsla av déjà vu: försöken att använda de senaste rönen inom fysiken, eller natur-vetenskapen över huvud, för att legitimera religiösa–eller för den delen andra andliga trosföreställningar–har prövats flera gånger tidigare genom historien och alltid måst överges.
[...]
Hur man än vänt på alla möjligheter så har man inte blivit ense om något enda skeende där Guds handling ovedersägligen ger sig tillkänna. Man tycker då att slutsatsen bör vara: ”Nå, då verkar väl inte Gud på det sätt som vi trodde.” Men nej, utgångsförutsättningen, att Gud fortlöpande handlar i världen, går inte att rucka på. Det är en metodisk inställning som en naturvetare har mycket svårt att förstå. Om man prövar en förutsättning och trots upprepade försök inte lyckas visa att den leder till de resultat man väntat sig, finns bara alternativet att istället anta att utgångsförutsättningen måste ändras.
[...]
Som utomstående är jag fortfarande förvirrad, möjligen på ett högre plan. Förvirrad, på gränsen till frustrerad, därför att jag inte kan förstå vad teologi i grunden sysslar med. Teologi som studier av religionens yttringar är självfallet OK. Men konfessionell teologi som försvar för en (kristen) tro: Nej! Jag har som utomstående agnostiker helt enkelt ingen referensram där jag kan placera Gud. Kan man till exempel ens vara säker på att det är samma Gud som olika personer inom en och samma trosriktning åsyftar?
Så var går Humanisterna och Svensson skilda vägar? I vilken åsikt bränner det till? Vi får vänta till allra sista stycket för att få en aning - och inte ens då skrivs det ut:
Ingenting av detta talar naturligtvis mot att det skulle finnas en Gud, och andra aspekter får betydelse när intellektet skjuts i bakgrunden och religion istället blir en personlig upplevelse, en högst mänsklig aktivitet med förankring i den mänskliga erfarenheten och för vilken mänskliga känslor, attityder, värden och ideal sätts före apologetik, dogmatik och retorik. Även om jag inte är delaktig i en sådan tro respekterar jag den i hög grad.
Personlig respekt för personlig tro alltså. Sådan respekt har Humanisterna också för personlig tro. Men när tro går ut över grundläggande mänskliga rättigheter säger vi stopp.

Att tala om religion som "personlig" är att ignorera en central aspekt av det som utgör religion - att helt och hållet bortse från problemet. Hade religion varit personlig hade inte kristendomen existerat. Vem skulle då ha lärt ut alla trossatser? I vilka lokaler hade Guds ord predikats? Vem hade då öst en förmögenhet på att försöka hitta ett tecken - ett enda naturvetenskapligt godtagbart tecken! - på att försöka belägga den kristne gudens existens? Vem hade då fördömt sina medmänniskor på grund av vem de älskade?

Professor Svensson har nog haft tur och sluppit drabbas av de opersonliga aspekterna av religion.

8 kommentarer:

Per Ewert sa...

Även om vi nu skulle kategorisera den aktuella Dawkins-boken som religionsfilosofi är den verkligen generande svag. Det medger även andra ateister. Detta blir också tydligt vid de tillfällen han vågar ta debatten med dugliga personer.
Jag gjorde fö härom dagen en intervju med John Lennox som besegrat Dawkins i två intervjuer, inför hans Sverigebesök nästa månad. Se http://vemtanderstjarnorna.blogspot.com/2010/02/pratat-med-mannen-som-besegrade-dawkins.html

Patrik Lindenfors sa...

Det finns en viss sorts ateister som inte gillar att man kritiserar religion, det finns andra som inte gillar Dawkins, och så finns det de som påpekar att han inte kan teologi. Alla är invändningar, men ingen av dem är giltig.

Att religiösa inte gillar Dawkins är på något sätt självklart. Men boken är briljant på sitt sätt och visar tydligt på det absurda med gudstro. Den har sålt miljonupplagor, fått fantastiska recensioner och gjort att Dawkins blivit utnämnd till en a världens mest betydande intellektuella av flera tidskrifter. Att hävda att den är generande svag är önsketänkande.

Samma sak angående vem som "vann" debatterna mellan Dawkins och Lennox, som mer var mer ensidiga debatter mellan en slipad debattör och en enkelspårig predikant. Lennox bemötte inga argument utan upprepade bara sina egna. Pinsamt.

För den intresserade finns debatterna här:
http://richarddawkins.net/articles/1707
http://richarddawkins.net/articles/2834
http://richarddawkins.net/articles/3911

Daniel Dunér sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Daniel Dunér sa...

"Gud finns inte" eller "Gud finns nog inte"?

Vissa gudar kan man utan problem visa verkligen inte finns. Om det görs påståenden om dem, som visar sig vara rent falska. ("När det åskar, är det Tor som åker över himlen i sin vagn.")

Om dessa gudar tycker jag vi har rätt att säga "De finns inte."

Sen finns det de mer knepiga gudarna. Som när påståenden om en gud (helt plötsligt) ska tolkas metaforiskt. Eller de gudar som är allsmäktiga och medvetet döljer sina handlingar från oss som inte tror på dem. Eller de gudar som inte haft någon påverkan på världen sedan de skapade den.

Om dessa gudar är det kanske mest vetenskapligt korrekt att säga "de finns nog inte". Men det känns som en urvattning av språket att behöva lägga till ett "nog". Det där nog:et är alltid underförstått, nästan vad man än pratar om.

Det finns ingen tandfé, inga drakar, inga tomtar och inga enhörningar.

Det är förstås tänkbart att alla dessa existerar, men att de magiskt döljer sig från människor. Därför skulle det (förvisso) vara mer korrekt att säga att de "nog" inte finns. Men att inte låta nog:et vara underförstått, skulle leda till att vårt språk skulle bli fyllt med extra småord och stora nyanssvårigheter.

Jag hävdar alltså att man lugnt kan säga "det finns inga gudar". Detta i kraft av hur vårt språk fungerar och (kanske viktigast) hur det bör fungera.

Lennart W sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lennart W sa...

Mindre bra prestation av dig Patrik. Framgår ju inte vad artikeln handlar om egentligen:

En recension av två ANDRA böcker än Dawkins drapor:

"Victor Stengers ”Quantum Gods” (Prometheus Books, 2009), och John F Haughts ”God and the New Atheism”(Westminster John Knox Press, 2008). Den första är på Dawkins sida men med en betydligt mera nyanserad och djupgående argumentation, den andra försvarar den kristna trosföreställningen."

Som han alltså håller för mycket bättre. Antagligen sant också, i båda fallen.

2010-02-26 15.36

Lennart W sa...

Men Daniel då. Klart det finns en tandfé. Liksom tandtroll. Minns när sonen var typ 3 år och inte ville borsta tänderna. En ålder där ett barn helt enkelt inte är har kapacitet och förmåga att ta till sig den allra mest korrekta naturvetenskapliga förklaringen (om man nu ens kan det själv på den nivån).

Men när jag ritade en arg huvudfoting med hacka i näven, och talade om att det väsentligen var såna fulingar man borstade bort, så förstod han.

Det var sanning - på en nivå han kunde ta till sig. Och det fungerade. Han har aldrig haft hål...

Ett barns naturliga verklighet är full av fantasi. Enormt viktig tror jag för utvecklingen även av en framtida raketforskare. Faktiskt t.o.m. speciellt för såna.

Eric Wadenius sa...

Per Ewert,

Vet du ifall och i sådant fall val Lennox skall framträda?

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se