I en artikel i DN ger två svenska muslimska kvinnor, Rawia Morra och Barlin Nuur, sin bild av sin religion och mötet med det svenska. De ser sig båda som svenska och demokratiska och det är positivt. Men de upplever också sig och islam som missförstådda av svenskarna, vilket väl ofta men inte alltid är sant. Samtidigt anar jag i det de säger en oförståelse för ”oförståelsen”. Varför tror de att många svenskar blir så upprörda över (eller oberörda av) den muslimska upprördheten över exempelvis Muhammedbilder?
Kvinnorna menar att det finns ”en okunnighet om förbudet mot att avbilda profeten Muhammed” i västerlandet. Det menar jag är fel, detta är basal skolkunskap som jag tror att varje västerländskt barn som alls får veta något om islam har hört. Jag tror även att det är något västerländska barn kommer ihåg, eftersom ett förbud mot att rita en viss teckning är en sådan bisarr idé i ett västerländskt demokratiskt tänkesätt. Möjligen menar kvinnorna att det finns en oförståelse i väst för hur djupt detta förbud är inpräntat i muslimska sinnen och hur starka känslor det därför väcker. Det är säkert sant, men det kan knappast vara på något annat sätt eftersom, som sagt, tanken är oss så främmande.
För att få oss att förstå jämför den ena kvinnan med barnpornografi. Det låter oss ana vidden av upprördheten men är i övrigt en märklig jämförelse. Min upprördhet över barnpornografi rör inte själva bilden, utan det den avbildar. En sådan bild gör oss till vittnen till fruktansvärda övergrepp mot oskyldiga medmänniskor, ett avskyvärt brott som kan ödelägga ett helt liv och sända chockvågor av trauma genom flera generationer och långt ut i samhället. Kränkningen i bilden är inte en kränkning av mig utan av mina medmänniskor, barnen på bilden, vilket jag förstås upplever som avskyvärt.
Men varför blir muslimer upprörda över en bild av Muhammed? Inte för att de bevittnar något avskyvärt, utan för handlingen att avbilda det, vilket de tydligen ser som en kränkning riktad mot dem personligen. Rawia Morra, som ändå inte säger sig vara särskilt religiös, menar att en avbildning av Muhammed ”vore som att försöka avbilda den högsta formen av andlighet.” Om jämförelsen verkligen vore rättvis, så skulle muslimer alltså tycka att sexuellt utnyttjande av barn är av godo, men att avbilda det är avskyvärt. Det tror jag inte kvinnorna avser och jag tror inte heller att det är så (de barnäktenskap som islam tillåter betraktar jag visserligen som sexuella övergrepp mot barn, men kanske inte på samma grova nivå som barnpornografi).
Vi skall också lära oss att förstå att islam är en så stor del av kvinnornas identitet att den som ”kränker” islam kränker även dem personligen. Barlin, den mer religösa av de två, säger att ”Jag tror inte på islam - jag är min tro.” Men jag kan inte förlika mig med detta! Skulle jag träffa Barlin skulle jag se Barlin, inte islam. Förvisso en muslimsk kvinna, men inte islam! För mig vore detta liktydigt med avståndstagande från Barlins personliga identitet, något jag som humanist inte kan skriva under på. För mig är det en plikt och en hederssak att skilja på person och sak, i det här fallet på troende och på tro. Att kräva av mig att jag skall föra samman dem och behandla Barlin som vore hon ”islam”, det vore som att kräva av Barlin att äta fläsk. Jag ser det också som kontraproduktivt eftersom jag då måste förknippa Barlin även med islams negativa uttryck – självmordsbombarna begår sina nidingsdåd i namn av samme Allah som Barlin prisar, något som hon förvisso också tar avstånd från, men som likväl finns beskrivet i hennes heliga bok, ur vilken hon alltså ber mig härleda hennes identitet. Nej, jag kan inte ställa upp på det.
Gunilla Sköld Feiler, gift med Dror Feiler som satte upp den omstridda utställningen Snövit och sanningens vansinne, skriver också i DN om fenomenet med Muhammedkarikatyrerna och deras efterdyningar. Hon berättar om de hot hon fick utstå när Israel överreagerade och misstolkade utställningen (något som jag själv också påpekade då att de gjorde, fastän det knappast gav något avtryck i debatten) och menar att Vilks inte skall gnälla, eftersom ”inte bara ett ökande antal personer ur folkdjupet, utan även delar av den borgerliga pressen, ledande högerpolitiker, Sverigedemokrater och humanister har en nedlåtande syn på muslimer.” Jag hoppas att jag har gjort det tydligt här att det inte handlar om en ”nedlåtande syn” utan om rätten att fritt kritisera, vare sig det handlar om islam eller Israel. Jag kan visserligen instämma i att det idag är lättare att kritisera islam än Israel, vilket är sorgligt – jag har förståelse för Israels bekymmersamma belägenhet men inte för dess agerande som sannerligen förtjänar kritik, samtidigt som jag tar skarpt avstånd från islamisternas krav på Israels förstörelse. Men jag vill inte klanka ner på en enda enskild jude eller en enda enskild muslim på grundval av deras grupptillhörighet. Jag vill inte blanda samman sak och person. Vad vill jag då?
Jag vill leva i ett samhälle där icke-troende, judar och muslimer sida vid sida fritt kan ge uttryck för det goda i sina respektive livsåsskådningar – ett pluralistiskt, demokratiskt samhälle. För att uppnå det krävs att var och en känner sig fri att uttrycka sin åsikt på det sätt den kan. Om jag vill kritisera islam eller Israel måste jag kunna göra det utan rädsla för repressalier, också om jag känner att islamkritiken måste ta sig form av en avbildning (inte nödvändigtvis en karikatyr) av Muhammed. I annat fall eroderar demokratin, den demokrati som Rawia och Barlin säger sig förespråka. Om någon vill kritisera humanismen i sin tur, då måste den få göra det, oavsett om kritiken tar en form som jag inte gillar (till exempel den stereotypa bilden att en ateist inte kan tro på någonting alls). Varsågod, ös på med fördomarna! Jag bemöter dem inte med kränkthet utan med tålamod och argument.
Det är gott att Rawia och Barlin tar parti för demokratin och avstånd från våldet och hoten, men kränktheten de uppvisar blir inte mer respektingivande för det. I ett välfungerande pluralistiskt samhälle krävs det lite hårdare hud och oömmare tår än vad de ”kränkta” muslimerna ger uttryck för. Jag vädjar därför till alla muslimer: ta inte en bild av er profet så personligt! Se det som en omoralisk och barnslig ploj av en otrogen om ni vill, men ni måste lära er att åtminstone tolerera det, kanske till och med uppskatta det om ni kan som ett bevis på samhällets mångfald, liksom vi icke-muslimer måste lära oss att tolerera eller rentav uppskatta de muslimska egenheterna (såvitt de inte undergräver demokratin). Då först kan vi tillsammans skapa ett samhälle byggt på ömsesidig respekt.