16 sep. 2010

BBC: Vad påven visste

Idag landar påven på Brittisk mark och protesterna tar sin början. Med anledning av detta rekommenderar vi BBC-dokumentären "What the Pope knew".
On the eve of the first Papal visit to Britain in 28 years, Fergal Keane investigates the Pope's personal track record of dealing with paedophile priests while an archbishop and top Vatican official. As the child sex abuse scandal continues to engulf the Catholic Church worldwide, he meets victims who want an apology for the Pope's personal handling of some notorious cases.
Klicka här för att se halvtimmesdokumentären. Den kan få engelsk text om man klickar på "S" nere i högra hörnet under filmen.

16 kommentarer:

Bengt Malmgren sa...

Sexuella övergreppen i Katolska kyrkan som vi katoliker tillsammans med andra är lika ledsna över och tar på högsta allvar. Emellertid är rapporteringen tendensiös och missvisande. Påven/tidigare kardinal Ratzinger hör nog till dem som varit mest medveten, mest tagit saken på allvar, och gjort mest av alla för att ta tag i problematiken. Se min utredning på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/12/paven-ratt-man-att-ta-tag-i-problemen-med-sexuella-overgrepp

Patrik Lindenfors sa...

Tendensiös och missvisande? Om det är på det sättet vore det väl bra att prova saken juridiskt för att en gång för alla få problemet ur världen?

(Både du och jag kan nog betraktas som partiska, så din utredning är problematisk av den anledningen - liksom mitt val av reportage.)

Patrik N sa...

Om man tycker att rapporteringen är tendensiös eller inte är väl i hög grad subjektivt. För att kunna veta om rapporteringen varit missvisande så måste man ha en måttstock att mäta den emot och i detta fall måste det väl rimligen vara vad som i verkligheten förevarit. Om man ska döma ut rapporteringen som missvisande bör man alltså i sin helhet veta vad som hänt och det betvivlar jag att Bengt Malmgren vet någonting om. Like lite som Patrik Lindenforsi sin helhet vet vad som hänt.

Ett krav på en fullständig utredning genom rättsväsendets försorg känns som ett rimligt krav.

Om Påven är rätt man att ta tag i dessa problem så är Hells Angels ordförande rätt man att ta tag i problemen med grov organiserad brottslighet.

Rursus sa...

Bengt Malmgren sa... "Se min utredning på Newsmill"

Sett, men du skriver där: "Är det en genuin upprördhet över att minderåriga barn kränks, eller är det Katolska kyrkan och påven man är ute efter?" och så skriver du "syndabockar", och så vidare.

Jag vet inte hur jag som kristen humanist skall börja, men det verkar som om många katoliker (jag själv är Lutheran) reagerar starkt på att utanförstående kritiserar systemet i kyrkan. Om det är någon som måste göra något så är det påven, och han måste röja i kyrkans sätt att organisera sig, tydlingen har dessa övergrepp sopats under mattan på grund av kyrkans oheliga sätt att organisera sig, inte på grund av något annat såsom att vissa präster är perversa och kriminella. Det kanske kan vara svårt för en katolik att höra eftersom ni förknippar Den Heliga Ande med kyrkoorganisationen (och med detta någon slags vansinnig lydnadskodex som är främmande för protestanter), inte med kollektivet av de kristna.

Anonym sa...

Länken till programmet fungerar inte från Sverige, inte för mig iallafall men här på youtube finns programmet
http://www.youtube.com/watch?v=TnxwgDxxAUY

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

En ekumenisk dialog som skall bli meningsfull måste bygga på att alla parter är medvetna om vad som är väsentligt och vad som hör till periferin. Låt mig citera vad Ratzinger sagt i intervjuboken med journalisten Peter Seewald,
"Gud i världen". Man kom in på ekumeniken och kyrkornas enhet. Seewald ställde då frågan "Vem skall ansluta sig till vem?"

Ratzingers svar:

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Bengt Malmgren sa...

Rursus!
Bra att du tar upp dessa frågor. till stor del slår du nog in öppna dörrar.

Konstruktiv kritik är viktig för alla personer och organisationer som vill utvecklas. Intern kritik och självkritik är också viktigt. Själv har jag skrivit mycket om detta på min blogg och kritiserat bl.a. att det i länder där Katolska kyrkan haft stor makt och inflytande det utvecklats en osund klerikal kultur för att makten korrumperar.

Men vi måste också vara sakliga och hålla huvudet kallt i ett läge då det stormar och undvika panikåtgärder som kan vara helt irrationella vid en djupare analys.

Systemet kyrkan måste reformeras fortgående, det som är döda strukturer och slagg som kommit till genom århundradena måste rensas ut, samtidigt som det
som är väsentligt tas till vara.


Att det finns element i kyrkoorganisationen som enligt katolsk tro är grundläggande vet alla som är insatta i den ekumeniska dialogen, dit hör sakramenten, varav vigningen till diakon, präst och biskop är ett,
förekomsten av ett läroämbete bestående av biskopskollegiet med Petrusämbetets innehavare (biskopen av Rom, påven) som samlande kraft. Det mesta av detta delas med de ortodoxa kyrkorna, det är bara påveämbetets ställning som skiljer, enl ortodox syn är påven en av flera patriarker.

Ingen har som kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt reflekterat över dessa frågor. Vad är väsentligt, vad är barlast? Vad exakt innebär läroämbetet och påvens primat, vad är dess gränser? Hur förhåller sig läroämbetet till "det allmänna prästadömet"? Hur kan kristenheten enas utan att det blir en urvattnad kompromiss? Hur fortsätter kyrkan sin tillämpning av reformerna från Andra Vatikankonciliet?

Jag vill säga att bilden av Ratzinger som den ultrakonservative pansarkardinalen, "Guds rottweiler" och annat som han
kallats av sina belackare inte stämmer. Jag menar att han är en av vår tids skarpaste teologer som med stor lyhördhet för samtiden aktualiserar frågorna om Gud i världen i kontinuitet med Katolska kyrkans tradition och i ekumenisk öppenhet och dialog med de andra kyrkorna.

För den som vill få en bra och kunnig introduktion till hans teologiska tänkande rekommenderar jag "Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion" (Fredestad förlag). Vi får följa Ratzinger från hans år som präst och akademiker, koncilieteolog (andra Vatikankonciliet), som
ärkebiskop och kardinal, som chef för Troskongregationen, och slutligen som påve.

Patrik Lindenfors sa...

Tack BlueFree, jag har ändrat.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se