1 sep. 2010

Intressant religionsdiskussion i UNT

Håkan Lindgren skriver läsvärt i UNT om "Tänkandet bortom religionerna".
När idén om gud som fruktad patriark av någon anledning inte längre är användbar förväntas vi glömma den, som om den aldrig hade spelat någon viktig roll, och istället köpa idén om religion som förundran. Men religion är inte längtan efter något större, religion är en parasit på vår längtan efter något större. Först när vi släppt taget om alla mänskliga gudsfantasier kan vår förundran inför det som ligger utanför människan börja på allvar.
[...]
[A]lltför ofta blandar vi fortfarande ihop vårt behov av det ovetbara med våra människoskapade religioner, tills vi tror att vi måste försvara religionen, vare sig vi tror på den eller inte, för att inte hamna i ett rationellt helvete, där lufthålen mot det ovetbara har svetsats igen. En sekulär världsuppfattning utesluter inte förundran inför tillvaron, den är tvärtom det enda sättet att göra denna förundran full rättvisa. Att kalla vår förundran inför det ovetbara religiös är att förnedra den.

Lindgren får svar av Mikael Kurkiala i en artikel betitlad "Religionens radikala kraft" där Kurkiala ger fyra exempel på missförstånd hos en grupp människor som han utan närmare förklaring kallar "nyateister". Det är en sorts svepande kritik utan klar träffbild. Men det kanske inte är så lätt att kritisera den verkligt existerande religionskritiken? Lättare då att hitta på sina egna motståndare.
Jag har fått min huvudsakliga ”religiösa skolning” hos traditionella lakotaindianer i South Dakota under de senaste två decennierna. De har ett aktivt rituellt liv, söker visioner och ber med den heliga pipan. Bland annat mot bakgrund av min erfarenhet av denna levande religiositet måste jag konstatera att den nyateistiska beskrivningen av religion bygger på en rad fundamentala missförstånd.
[...]
Den religiösa erfarenheten handlar inte om vad man förnimmer utan om hur man förnimmer. Miraklet innebär inte att naturlagarna upphävs utan att nya meningshorisonter öppnar sig i världen. I en mytologiserad och sakral värld kan varje människa vara en potentiell ängel, en budbärare.
[...]
Den meningsfulla skiljelinjen går idag inte mellan dem som tror på en Gud och dem som inte gör det, utan mellan dem som förvaltar en bild av Gud som fiktivt eller verkligt objekt och dem som i sina liv gestaltar ett förhållningssätt som tillskriver världen och medmänniskan okränkbarhet och helighet. Här placerar sig Livets Gud i själva förutsättningen för mötet med världen, inte som en avgränsad komponent i den.

5 kommentarer:

Kristian Grönqvist sa...

Intressant att Kurkiala i alla fall försöker vidga religionens sfär till en blandning av religion och filosofi, utan någon tänkt specificerad Gud, vilket ju hans förtjusning i dakotaritualerna antyder. Med lite exrapolering kan man ju förnimma ett slags önskan om en vagare gudsbild, som i slutändan kan bli till en personlig visualisering av en önskedröm, dagdröm eller just science fiction-författarnas "sense of wonder"

Och då är religiositet nästan lika med personlig fantasi, eller Fantasy, som det litterärt heter.

Den reduktionen tillfredställer i alla fall mig.

Mina barnbarn skulle med förtjusning ha en avatar på hinsidan för att kunna uppleva den sidan nu och då...

Man skulle kunna kalla det SIMHEAVEN.

Kristian Grönqvist sa...

Uppföljaren skulle naturligtvis heta SIMHELL, där man med sin avatar verkligen kunde uppleva Dantes Divina Commedia

The Loser sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
The Loser sa...

Religionsdebatten i UNT fortsätter. Jag har svarat Kurkiala här:

http://www.unt.se/kultur/det-ar-ju-sjalvklart-1033792.aspx

Benzocaine sa...

Är det bara jag som tycker att han har delvis rätt? Om man läser Richard Dawkins så är beskrivningen på pricken.

Däremot missar den helt målet när det gäller t.ex Daniel Dennett.

P.S. Min ordverifiering var "sucks" :-D

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se