28 mars 2011

Du duger som du är!

Jag har precis läst ett intressant reflektion på Bengt Malmgrens blogg där han jämför två texter om kärlek.
Det känns som mera än en slump att Lena Anderssons kolumn om Kärlek och parliv i DN råkar sammanfalla i tiden med att p Raniero Cantalamessas första fastepredikan för det påvliga hushållet publiceras. Hans predikan handlar också om kärlek: Kärlekens två ansikten, Eros och Agape.

Det är intressant att jämföra dessa två texter, eftersom det tydliggör skillnaden mellan två olika perspektiv på kärleken: Ett sekulärt perspektiv representerat av Anderssons text där kärleken är rent biologisk, känslor, begärande,något vi drabbas av och inte kan styra över, och ett kristet andligt perspektiv, representerat av Cantalamessas text där den erotiska kärleken, lusten innefattas i ett större sammanhang och fullkomnas av den självutgivande kärleken, agape, som ser den andre och vill den andres bästa.
Känner vi sekulära humanister ingen självutlämnande kärlek? Ser vi inte den andre och vill den andres bästa? Givetvis gör vi det, det är en nidbild Malmgren målar upp. Det finns fler "trick" av liknande natur som används som liknande skenmanövrar. Det står förstås Malmgren fritt, vi gör gärna detsamma med katolska kyrkan för att illustrera diverse poänger. Det är inte det som är det intrssanta med Malmgrens artikel. Det rör istället begreppet han använder: Agape - vad är det?

Agape är en teologisk term för kärlek. Men inte vilken kärlek som helst. Så här skriver Wikipedia:
Agápe (αγάπη) är ett grekiskt ord som används i både modern och klassisk grekiska, och förekommer även i Nya Testamentets grundtext i Bibeln. Agape betyder kärlek och i klassisk grekiska innebär det att älska människor oförbehållsamt, eller kärlek till/från Gud. I grekiskan finns flera ord för kärlek, med olika innebörder men endast agape och filia (φιλία) (ung. broderlig, vänskaplig kärlek) återfinns i Nya Testamentet. Utöver dessa två återfinns eros (έρως) (lat. amor), som ofta rör begär eller åtrå, och storge (στοργή) som nästan uteslutande berör relationerna inom familjen. Till skillnad från ordet éros har ordet agape ingen sexuell underton. I Nya Testamentet och den kristna traditionen står agape också för Guds kärlek till människor, och hur människor ska älska Gud och varandra. Den latinska motsvarigheten är caritas; den oegennyttiga kärleken uttryckt i handling.
Oegennyttig kärlek. Att älska oförbehållsamt. Kärlek till Gud. Guds kärlek till människan. Inga småsaker, utan nu pratar vi om den perfekta kärleken. Kärlek som bara kan beskrivas - kärlek som inte kan levas.

Med ett litet enkelt begrepp har så teologerna skapat ett ouppnåeligt ideal. Ett ideal för människor att sträva emot? Kanske det. Men också ett mått på verklig kärlek som aldrig går att uppnå. Man har konstruerat ett ideal för människor att jämföra sig mot som säkerställer att alla människor alltid är i underläge. Vi är alltid odugliga. Vi är aldrig tillräckliga.

Men kyrkan har lösningen! För hur ska man kunna komma närmare det ouppnåeliga idealet? Det är här prästerskapet kommer in. De vet vad verklig kärlek vill säga. Det vet det till och med bättre för att de lever i celibat och således har avsagt sig eros (begär och åtrå) och enbart söker agape.

Din odugliga människa. Du tror att du lever i kärlek, men du har ingen aning om vad det egentligen är! Och lär du dig sanningen om verklig kärlek så lär du dig samtidigt att du aldrig kan älska så! Böj ditt huvud i skam - endast genom att ge dig hän till Gud kan du komma närmare verklig kärlek. Det här är den ultimata Hollywooddefinitionen på kärleken, bara än mer idealiserad, än mer falsk.

Känner ni igen metoden? Läran om synd fungerar likadant. Ingen kan leva ett syndfritt liv. Man till och med föds syndig tack vare Evas nyfikenhet och kunskapsstörst. Endast genom att vädja till Gud om nåd kan man finna rättfärdighet inför hans blick. För ingen kan förtjäna Hans nåd.

Vilket förminskande av människans värde! Du föds i skuld och vädjar livet igenom - helst på dina bara knän - om nåd. Det enda du kan veta är att du aldrig kan vara säker, för vem kan med säkerhet säga om du gjort tillräckligt för att blidka Den Store Despoten, Han som ska döma dig.

Finns det ett Humanistiskt kärleksbudskap är det istället detta: Du duger som du är. Vi är alla otillräckliga i jämförelse med alla tänkbara ideal, men det gör inget - vi får göra vårt bästa. Älskar du lite ljumt? Gör det bästa av den kärlek du har! Älskar du någon av samma kön? Det gör inget, din kärlek är lika verklig som alla andras! Vill du kämpa vidare i ett slentrianmässigt eller stormigt äktenskap? Hoppas det går vägen, vi förstår att det inte är lätt alla gånger! Klarar du inte mer, har kärleken tagit slut? Känner du att du måste lämna den som du tidigare älskade? Vi är ledsna, men vi förstår. Det är inte ett lätt beslut att ta och man behöver definitivt inte skuldbeläggas för den skull - det är svårt nog ändå.

Livet är på riktigt. Lev det.

16 kommentarer:

Isidor sa...

Tack!
Den största bristvaran i världen är kärlek. Vi behöver alla all kärlek vi kan få.

Det där var en fin text!

Lennart W sa...

Men går det humanistiska kärleksbudskapet verkligen bara att lägga fram som kontrast mot religion?

Patrik Lindenfors sa...

Nu är du fånig igen. Det var Bengts funderingar som satte igång tankeprocessen, det var allt. Du kan läsa slutet separat om du vill slippa tänka.

Anonym sa...

Hej Patrik!

Jag tycker att din artikel är intressant, även om "Du duger som du är" låter mer som psykologi för tonåringar med dålig självförtroende (sorry).
Du missar den andliga delen, och det är det som behövs för att förstå vad agape är fär nåt. För agape är inte ett ouppnåeligt ideal: man behöver bara att vända om sig till Gud, som ger och vill ge oss hans kärlek, oavsett om man här smart eller inte, oavsett om man är frisk eller sjuk eller handikappad, oavsett om man är ensamstående eller lever i familj. Alla katoliker och ortodoxer som försöker leva ett fromt liv vet det, för de upplever det.

Patrik Lindenfors sa...

Nordicdevotee,
"Psykologi för tonåringar med dåligt självförtroende"? Roligt. Inte minst för att det är ni religiösa som tror på en osynliga domare i himlen som skänker "verklig" kärlek.

Du har mage att påstå att min världsbild är förenklad och barnslig? Jag försökte skriva en respektfull text om det katolska kärleksbegreppet, men i botten handlar det precis det: det ni tror på är påhittat. Om det ger dig lycka så är det kul för dig, men det gör inte budskapet ett dyft verkligare.

Anonym sa...

Patrik, du skrev "Det här är den ultimata Hollywooddefinitionen på kärleken, bara än mer idealiserad, än mer falsk." och du tycker att det här är respektfull?

Patrik Lindenfors sa...

Vet du, nordicdevotee, jag tror jag är tacksam för din första kommentar nu när jag tänker efter. Du bekräftade ju min tes.

Ja, jag tyckte det var respektfullt.

Acreator sa...

Jag håller inte med att man måste vända sig till Gud för att ernå agape. Den stora bedriften av S Thomas var att beskriva människans naturliga drift att älska. Han betonade att den som har kärlek också har Gud och Gud är i henne. Därför kan också Augustinus säga: "Älska och gör vad du vill". Alltså om du har sann kärlek gör du rätt. För Thomas skiljde sig inte hedningarnas kärlek från de kristnas. För honom fanns det bara en kärlek.

Det var Luther som förvred detta till ett caritas, som bara är beroende av nåden, som man undfår eller inte. Människan är en passiv rörledning för Guds kärlek. Så ser inte katolsk kristen på saken. Vi är fullt kapabla att välja.

Det är med Luther som synen på sex förändras. Han menar att ingen måsr bra utan sex. Detta jan vara orsak till skilsmässa. Och ensamstående hamnade i ett misstänkt tillstånd. Det paradoxala är alltså att Luthers hangup med sex ledde till större sexualfientlighet och mindre tolerans mot utomäktenskapliga barn.

Anonym sa...

Patrik L,
Om du är seriös att använda välbefinnande som ett moraliskt axiom så ser du förstås att vi aldrig kan vara i närheten av att optimera ekvationen.

Det finns alltså ett ouppnåeligt ideal, det kommer utav ditt eget axiom.

Sen håller jag visserligen med om att vi duger som vi är, men det innebär inte att det också finns en möjlig strävan som kanske är meningsfull.

Patrik Lindenfors sa...

Sentio,
Det behövs inget ouppnåeligt ideal för konsekvensetik, det behövs bara "bättre" och "sämre".

Inga L. sa...

Acreator
Din kommentar 11:06 har jag försökt förstå, men jag får inte ihop det.

”Den stora bedriften av S Thomas var att beskriva människans naturliga drift att älska.”, skriver du.
Följt av ”Därför kan också Augustinus säga: ´Älska och gör vad du vill´. Alltså om du har sann kärlek gör du rätt."

”Därför ..”?? För att ??
Augustinus f. 354 (enl. Wikipedia) - Thomas född ?? Thomas = Thomas av Aquino? "Därför" beror väl på något som skett tidigare?

”För Thomas skiljde sig inte hedningarnas kärlek från de kristnas. För honom fanns det bara en kärlek.” Efter det beskriver du lite olika syn på det här med kärlek och Gud, och säger i någon slags polemik med Luther att ”så ser inte katolsk kristen på saken.” och att ”Det var Luther som förvred detta till ett caritas,”

Jaha? Och vem är ”katolsk kristen”? Varför heter i så fall KK:s biståndsorganisation Caritas?

Marie sa...

Patrik, du får sluta följa såna där konstiga bloggar.

Kristian Grönqvist sa...

Vänta nu... är inte agape grekiska?
Vem har sagt att kristna överhuvudtaget skulle ha tolkningsföreträde för betydelsen av grekiska ord som funnits långt för Kristendomens och Guds uppfinnande.
Jag har en svag känsla av lånta fjädrar i vanlig ordning...

JemyM sa...

nordicdevotee
Den likhet jag kan göra, om någon, till kärleken till Jesus, är den av en idealiserad tonårsidol.

Att kunna, och våga säga till en vuxen människa; "du duger" är däremot något mycket fint. Det förvånar mig inte att katoliker inte förstår dock.

Som Kristian nämner krävs inga paranormala förmågor att förstå och känna agàpe. Det är ett grekiskt ord, äldre än kristendomen. Det krävs dock kristendom för att tro att äkta kärlek inte är en mänsklig egenskap. Det är också där som kristendomen blir väldigt väldigt obehaglig, för det är en form av avmänskligfierande. Empatiska människor har svårt att såra andra människor, men genom att göra om vissa människor till något annat, genom att tänka sig att de inte är fulltsändiga människor, eller djur, kan man legitimera nästan vad som helst.

Jag drömmer om en värld i vilket man inte i rumsrena kretsar vågar påstå att äkta kärlek kräver mer än människor.

Acreator sa...

Inga L du har rätt - det där var ett inlägg jag knappt förstod själv nu....Återkommer senare och helst inte under tidspress...

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se