17 mars 2011

Intellektuell på låtsas

Det finns ett religiöst argument som jag är helt allergisk mot; att den som inte kan teologi inte bör kritisera religion. Nu senast används det av Ann Heberlein när hon resencerar två böcker av Karen Armstrong i en artikel i DN betitlad "Därför behövs religionen".
Svenska nyateister [...] dras med samma skriande okunskap i teologi.
Det är ungefär som att hävda att man inte får kritisera homeopati utan att ha satt sig in i de exakta recepten för homeopatiska sockerpiller. Men problemet med religion ligger ju egentligen inte i läran om Gud, utan i religionen som princip. Vad har man för anledning att anta existensen av något övernaturligt överhuvudtaget? Om man nu tar sig förbi den tröskeln och lyckas uppbåda en tro på det övernaturliga, vilken teologi ska man då läsa? Kristendom? Islam? Hinduism? Shintoism? Kommer man inte förbi de här trösklarna känns det väldigt onödigt att läsa på om detaljerna i till exmepel den kristna tron. Det vi "svenska nyateister" vill diskutera är därför inte teologi utan religionsfilosofi.

Eftersom argumentet förekommer så ofta har jag dock tagit mig tid att gå en kurs i den kristna teologins historia. Och till en början var det faktiskt rasande intressant! Hur gick det till när man hittade på kristendomen? Vad trodde egentligen de första kristna? När beslutade man sig för att det bara finns en Gud? När bestämde man att Jesus var Gud, fast människa också - samtidigt? När kom man fram till att Gud, Jesus och den Helige Ande är samma men olika, och varför?

Men sen började det spåra ur och kom att handla om mer och mer detaljerade petitesser.Ta till exempel schismen mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna. Vad kom den sig av? Här är en del av förklaringen, som den är formulerad hos Wikipedia:
Filioque (latin ’och (av) Sonen’) är ett i den västliga kyrkan uppkommet tillägg i Nicaenska trosbekännelsens tredje artikel, som behandlar den Helige Ande.

Orden "och Sonen" lades till efter orden att den Helige Ande utgår "av Fadern". Tillägget anses att ha spelat en avgörande roll vid schismen mellan väst- och östkyrkan 1054. Motsättningarna mellan kyrkorna i väst och öst hade även realpolitiska grunder som gick betydligt längre tillbaka än 1054.

Filioque anknyter till Augustinus treenighetslära, enligt vilken Anden är det kärlekens band som förenar Fadern och Sonen. Östkyrkorna förkastar alltjämt denna formulering, och den anses vara en stötesten för ekumeniken.
Det här är som att lyssna på skräddarna i sagan om Kejsarens nya kläder diskutera val av tyger. På vilket sätt skulle den här kunskapen främja min förståelse för religion? Problemen med religion finns ju på en mycket mer grundläggande nivå. Den känsla jag fick med mig efter avslutad kurs var bara en fascination att man kan bygga ett så intrikat tankebygge på en helt påhittad grund. Hur mycket tankemöda har inte ägnats åt detta ämne? Och så splittrar man sin organisation oförsonligt över "och Sonen"? Obegripligt. Men det är konsekvent, för enligt Heberleins språkbruk är "begriplig" och "intellektuell" varandras antiteser:
Gud är varken god, mäktig eller intelligent i någon begriplig mening. Vi kan inte ens, skriver Armstrong, hävda att Gud ”exi­sterar” eftersom vår uppfattning av existensen är alltför begränsad. Den teologiska klåfingrighet som försett Gud med mänskliga egenskaper, som ägnat sig åt att definiera – alltså begränsa – Gud har banat väg för den barnens­bibelkristendom som i slutändan ger oss feel good-reklam och inte så mycket mer. Gud reduceras till en projektionsyta för våra föreställningar om oss själva, religiositet till något mysigt, kyrkan till klubblokal. I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på innehåll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella, prövande samtalet bannlysts.
[...]
Armstrong förordar medkänsla, principen som tillhör kärnan i alla religiösa, etiska och andliga traditioner, och utarbetar ett tolvstegsprogram till medkänsla. Ungefär där förlorar hon mig. Där ”För Guds skull” är intellektuellt utmanande, djuplodande och djärv är ”12 steg till ett liv i medkänsla” mest jolmig, uddlös och fluffig. Antagligen för att Armstrong där ägnar sig åt det hon anklagar de moderna religiösa uttolkarna för – nämligen att förklara så att alla kan begripa. Något går onekligen förlorat då.
Vad som går förlorat när man förklarar religion så att alla kan begripa? Trovärdighet.

20 kommentarer:

Biggles sa...

Intressant nog kom det nyligen en undersökning som visar att (amerikanska) ateister kan mer om religion än troende.

Internet är ett stor problem för kyrkan. Helt plötslig kan alla läsa på om religion. Prästerskapet kunskapsmonopol håller på att suddas ut. Jobbigt läge...

Anders Gunnarsson sa...

Håller med i det mesta...

Det enda jag kan tycka är att Svenska nyateister (nog) ofta dras med en skriande otrevlig, arrogant och militant hållning till sin religiösa omvärld.

Så lärda och kunniga personer borde väl stå över sånt?!?

Kan man religionsfilosofi, ser man också att det finns skäl (inte tvingande) att tro på en Gud! Jag kan i a f lätt se att någon blir ateist. Jag kan också ha full förståelse för att någon väljer att fortsätta vara det, trots de rationella och sköna skäl som finns för teismen!

Om du inte lever som du lär, lär du snart som du lever! Därmed inte sagt att alla teister är bättre människor. Det finns massor av syndare innanför kyrkmurarna; men jag tror det är bättre att vara innanför än utanför, av uppenbara skäl!

Allt Gott

Per Ewert sa...

Och kan man ack så lite religionsfilosofi, så inser man också vilka grundläggande skillnader som finns mellan exvs hinduism och kristendom. Så man behöver kanske egentligen inte lägga så mycket krit på att argumentera kring hinduism och andra panteistiska rörelser.

Som er vän Dawkins skriver: "Panteism är uppsminkad ateism" Ibland får han till det riktigt bra, Dawkins.

Patrik Lindenfors sa...

Det är inte riktigt så enkelt, Per Ewert. Även hinduismen argumenterar för att det finns övernaturliga varelser som kan komma ner till jorden för att på ett mirakulöst sätt sätta mänskligheten på rätt spår. Ungefär som Jesus alltså. Skillnaden är huruvida dessa övernaturliga varlelser är separata enheter (som du tror) eller del av det stora hela (som hinduerna tror).

Språkpolisen sa...

Annorz

Du säger: "Det enda jag kan tycka är att Svenska nyateister (nog) ofta dras med en skriande otrevlig, arrogant och militant hållning till sin religiösa omvärld."
Det verkar som du tycker mycket mer än det enda. Kan du ge några exempel på våra otrevliga, arroganta och militanta hållningar?

Hur skiljer sig de svenska nyateisterna från de "utländska gammelateisterna".

Anders Gunnarsson sa...

Per-Ove

Ja, jag kan ge exempel en mas! Se någon valfri kommentar från Kristen Grönqvist! Den som söker finner mycket häckel över förmodat religiöst äckel!

Sök så finner du!

Svenska nyateister är säkert lika tråkarroganta som de utrikiska utdöda dito. Mao var ju ingen glädjespridare direkt (& gammelateist)!

Allt Gott

GregaP sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Inga L. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Patrik Lindenfors sa...

Inga, du har rätt. Jag går bums in och modererar både din och GregaPs kommentar.

GregaP sa...

Va? Varför togs min kommentar bort?

Patrik Lindenfors sa...

Därför att du skrev "Heberlein är ju inte riktigt ". Vi försöker bättre på tonen här på bloggen, så du får gärna skriva samma sak utan det här påståendet.

Språkpolisen sa...

Annorz

Tack för det urusla svaret. När jag ber om exempel får jag svaret "sök så finner du".

Arrogant enl. Wiktionary:
1.Som upplevs (alltför) otrevlig, intresserad av sig själv och ointresserad av andra individer och deras ståndpunkter, ibland rent överlägsen och föraktande andra individer eller deras ståndpunkter.

Efter ditt svar har jag i alla fall fått ett bra exempel på vad arrogans är!

Vadå "allt Gott"

Inga L. sa...

För dem som undrar, kan jag upplysa om att min kommentar handlade om att vara varsam med orden.
GregaP jag håller med dig i övrigt.

Anders Gunnarsson sa...

Per-Ove

Ingen orsak. :-)

Tack för din arrogansdefinition. Oväntat föraktfullt bra!

Allt Gott (vilket betyder att jag önskar dig just det)!

GregaP sa...

@Patrik

Jag förstår. Men skulle det inte vara bra att informera om detta någonstans på bloggen? Det är faktiskt rätt irriterande att få sina kommentarer borttagna utan förklaring.

Patrik Lindenfors sa...

Jag ber om ursäkt GregaP för att du helt oförskyllt blev offer för helt nya och oformulerade modereringsregler. Vi hade en diskussion i en annan tråd där vi kom fram till att ett trevligare tonläge vore önskvärt och så införde jag det på en gång. Jag ska skriva ett inlägg om det snart.

Anonym sa...

jag tror huvudpoängen i Karen Armstrongs böcker och Heberleins artikel är att det religiösa "tänket" ligger närmare konst, poesi och musik, som skall förstås på ett existentiellt snarare än ett materiellt sätt, d.v.s. med känslomässig inlevelse. Armstrong kallar detta tänkande för "mythos". Prolemet uppstår när man tolkar religion utifrån "logos", som utmärker matematik, logik och vetenskap, d.v.s. kallt logiskt förnuft, där något är sant eller falskt, punkt. Sedan bör det tilläggas att ett stort gäng religiösa fundamentalister och bokstavstroende gör likadant - de läser och förstår heliga texter bokstavligt, där det viktiga är om det är vetenskapligt eller historiskt sant (alltså logos).

Patrik Lindenfors sa...

Ramsbergsvandraren,
Det är det här problemet varje religionskritiker ställs inför. Några hävdar att religion ska tas på allvar, att Gud finns på riktigt och att vi kan använda religiös tro till att strukturera samhället. Andra menar att religiös tro ska förstås existensiellt, med känslomässig inlevelse, vilket innebär att Gud är någon slags mytiskt påhitt utan egentlig relation till verkligheten, men med något väsentligt att säga oss på ett annat känslomässigtplan.

Enligt den här bilden skulle då grekiska myter och kristna myter vara likvärdiga, sanningshalten har ju inget med saken att göra utan det är "berättelsen" som är budskapet. Men så långt brukar inte kristna apologeter vilja sträcka sig.

För min egen del uppskattar jag den mytologiska aspekten av religion mycket, men den preskriberande aspekten tycker jag är farlig. Men visst, om det bara fanns "mythos" vore problemet med religion inget problem.

Patrik Lindenfors sa...

Ramsbergsvandraren,
Vilken fantastisk blogg du skriver på! En ny upptäckt. Du borde egentligen skriva religionsbetraktelser hos oss, Buddhist eller inte...

Anonym sa...

Armstrong har ju också fått kritik för att hon gör en så skarp tudelning i mythos och logos. Som du säger är ju dessa båda aspekter sammantvinnade med varandra. Innan vi hade så stor empirisk kunskap om världen var det kanske inte heller något problem att läsa en Bibeltext både ur en mythos och logos-aspekt. Nu måste man kanske tydligare "välja sida" och då har Armstrong lyft fram mystiken, den existentiella dimensionen och den religiösa upplevelsen som varje religions kärna. På det viset kan man jämföra de kristna myterna med de grekiska gudasagorna. Båda säger de oss något om människan och vår relation till kosmos och ger existentiella svar på de stora frågorna. Men de säger inte samma sak och tilltalar kanske inte samma slags människor.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se