19 mars 2011

Lördagsfunderingen: Christopher Hitchens om livet efter detta

Christopher Hitchens har all anledning att fundera på existensen av ett liv efter detta - han är väldigt sjuk i cancer och kämpar med medicineringen. Men sjukdomen har inte trubbat av hans intellekt det minsta. Se här, hans reflektioner om möjligheten till ett fortsatt livet efter döden och sjukhusmissionärer.

15 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

Patrik L,
Finns det någon anledning till att du stavar Christopher utan h i början?

Mattias sa...

LOL :D

"The party goes on forever... You are not allowed to leave. The boss insists that you should have a good time."

Sitter och småfnissar fortfarande. Vilket mardrömsscenario. Som Stephen King sade: "Hell is repetition"...

Inga L. sa...

Mattias Irving
Ja men visst. Håller helt med dig. Jag fnissar jag också. Kul klipp från diskussionen, som i sin helhet sändes här för några veckor sedan om jag minns rätt. Ursäkta nu, om jag bryter den fnissiga stämningen.

Men frågan är vad du och kyrkan har för alternativt erbjudande. Vi vet ju vad kyrkan erbjudit genom tiderna, men vad är senaste "budet", om jag får säga så?

Jag lyssnar till romanen Lila Hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie som går som radioföljetong i P1.

Skrämmande skildring av det moderna Nigerias religiösa liv. Utgångspunkten är en kristen (katolsk?) familj, där vissa släktingar fortfarande är ”hedningar”, som man inte får umgås med. Inte ens om hedningen är barnens farfar. Allt för att behaga Gud och säkra det eviga livet.

”Samtidigt som Nigeria befinner sig mitt i en av landets många militärkupper ser 15-åriga Kambili bestört på när hennes bror börjar göra uppror mot Papa.
Papa är en man med högt anseende. Han är fabriksägaren och tidningsutgivaren som vågar berätta sanningen om korruption och maktmissbruk och han är en stor bidragsgivare till välgörande ändamål. Men sin egen familj styr han med benhård disciplin, gudsfruktan och våld. ”.(ur P1-hemsidan.)

Mattias sa...

Hej Inga! Kul att prata med dig igen. :) Vill börja med att säga att jag läste ditt inlägg från exorcism/schizofrenidiskussionen, och det var tankeväckande, men jag hann inte svara just då.

Ja, jag kan ju knappast svara för hela SvK eftersom det finns en väldig massa olika tänkande inom kyrkan vad gäller evigt liv, garantier om lycka etc. Många vill ju föra fram en idé om harmoni som aldrig tar slut etc, men det tror inte jag på personligen.

För egen del så tror jag att relationen mellan människan och hennes värld, på ett rent existentialistiskt plan, alltid är absurd. Det är inget som en gudstro heller kan råda bot på; möjligen gömma undan. Tro är inte för mig en tröst, utan ett uppdrag, en uppmaning att leva ett schysst liv och ett verktyg att ta sig i kragen med när allt suger.

Kristian Grönqvist sa...

Mattias

Det är just på den här nivån religion stör mig på ett sätt som jag inte ens själv förstår.
Man vill inte vara bokstavstrogen, oh nej, men ändå vill man tro på Gud eller nåt...

Hur förhåller Du Dig till Bibeln? Har den egentligen något med Din religiositet att göra?
Är inte Din religiositet då detsamma som hos en agnostikers. Det går att leva ett alldeles utmärkt. rättfärdigt och gott människoliv utan att att blanda in Gud... Eller Bibeln med sina konstiga uppfattningar... Är de verkligen ens i linje med ett gott liv?

Många sk "andliga människor" eller dualister jag känner har inget till övers för själva Bibeln eller Koranen. De kan definiera sin andlighet bättre själv...

Är det ditåt vi är på väg?

Anders Gunnarsson sa...

KG

Religion stör dig ö h t! Det är verkligen svårförståeligt!

Inga L. sa...

Mattias Irving
Hej och Tack för ditt svar! Om jag förstår dig rätt, så lever vi båda ungefär likadant. ”Ett schysst liv.” Vi tar hand om våra närmaste. Som kan vara en bra bit utanför familjen.

Vi lever ungefär på samma sätt. Du och jag och de flesta andra människor. Vissa uppfattar det som ett uppdrag från Gud. Andra uppfattar det som ett sätt att försöka bidra till att göra den här världen lite drägligare för oss alla.
Vissa hämtar kraft från Gud. Andra hämtar styrka från sin egen evolutionära, inneboende kraft.

”Religion handlar om förlust av våra egon”, hör jag just nu Karen Armstrong säga i Människor och tro i P1.

Som jag ser det är hela livet en kamp mellan mitt ego och mina behövande medmänniskor. Med andra ord tycker jag att hon pratar för bara några, inte för oss alla, när hon framhärdar i att man måste vara religiös för att göra det som vi andra gör utan religion.

I går hos Skavlan, sa hon en viktig sak, tyckte jag. "Alla religioner slåss för sin överlevnad." (fritt ur minnet)


Kristian G
Jag känner som du, ungefär. Men jag är kanske lite mindre ilsk och lite mera fördragsam. Undertryckt ilska kanske?

Mattias sa...

Hej Kristian!

Isses, helt plötsligt började det handla om Bibeln igen. Jag hade kanske tänkt mig att bara hänga här på Humanistbloggen lite och småprata, ha det trevligt liksom. Är orolig för att det ska bli en sån där laddad diskussion igen, men för all del. Vi kan absolut prata bibel och Gud om du vill. :)

Först kanske det är bra att göra klart, att det inte finns något universalmått på hur en kristen eller troende tänkare resonerar. Därför finns det väldigt mycket som andra har sagt, som jag personligen inte skulle känna mig bekväm med att stå till svars för. Alla är ju olika.

Ta bibeln som ett exempel. Det finns bokstavstrogna, hermeneutiker och exegeter, queerteologer, pingstvänner, skapelseteologer och allt möjligt. Det finns många disparata förhållanden till den boken. Jag upplever sällan att man löser särskilt mycket genom att diskutera bibeln. Alla får ha sitt eget förhållande till den boken, eller låta bli om de hellre vill det. Det är upp till dem.

Vill låta dig veta att din irritation är lätt att relatera till, speciellt eftersom jag också kommer från ett vetenskapsteoretiskt håll. Varför blanda in en Gud som kommer emellan i världens göranden och låtanden, när tillvaron kunde fungera lika bra ändå? Gud tillför inte någonting till vår förståelse för världen vare sig det finns en sådan entitet eller inte: våra vetenskapliga modeller skulle inte tappa i vare sig validitet eller soliditet, eftersom de är observations- och evidensbaserade.

Därför tillför ju Gudsbegreppet ett onödigt element till ekvationen. Som varje god matematiker och logiker vet ska överflödiga termer reduceras bort. Gud liknar ett epistemologiskt practical joke; en fråga som saknar svar. Ett nonsens, för att prata med Wittgenstein.

Man hade ju kunnat tro att jag skulle vända mig emot en sådan här argumentation, men det gör jag inte. Gör detta mig till en agnostiker? På ett epistemologiskt plan, absolut. På ett metafysiskt plan har jag en mer kompicerad uppfattning (vilken dock inte är huggen i sten, mind you). Men det är kanske just för att jag personligen skiljer olika kunskapsordningar och kunskapskommuniteter från varandra, i vad som närmast kan kallas för regionala ontologier, som jag kan vara bekväm med att sitta och diskutera på Humanistbloggen och samtidigt vara aktiv i till exempel Kristna studentrörelsen.

Om detta provocerar dig så finns det tyvärr inte mycket som jag kan göra åt den saken. Jag tycker mig ha förstått av din bakgrund att du har personliga och högst giltiga skäl att vara skeptisk till religionerna. Det respekterar jag. Men eftersom jag inte personligen har gjort dina erfarenheter så lever vi i delvis skilda världar.

Vår enda bro mellan dessa verkligheter är den dialog vi för på internet, just nu. Jag vill gärna vårda den bron, så att det kan ske något slags utbyte.

Mattias sa...

Inga!

Ja, Karen Armstrong prickade sitt Sverigebesök med utsökt tajming alltså. Mitt i brinnande religionsdebatt, påskupprop och Fryshusimam. :)

Jag håller inte heller med Armstrong om att religion skulle vara någonting nödvändigt för ens förmåga att agera för allas bästa. Det känns snarast som en rätt outvecklad syn på människan och civilisationen.

Sedan har vi den där idén om att religion ska handla om förlust av egot, alltså att ens individualitet på något sätt skulle kunna upphävas av en stark religiös upplevelse eller Gudsnärvaro. Det verkar snarare som ett Hegelianskt gudsbegrepp, ett två hundra år gammalt pendlande mellan del och helhet; den rörelsen har förmerats av romantikens idéer om människans kontakt med alltet, och i modern tid genom existentialistiska utsagor om identitetsförlusten genom mötet med "den Andre".

I alla ovanstående fall, liksom hos Armstrong, tror jag att man utgår ifrån en alltför rudimentär bild av subjektets väsenslöshet. Man har försökt beskriva en åskådning utan rötter, men genom den dialektiska framställningen av detta subjekt som någonting underordnat och i spänning med en större helhet, så har man likväl placerat denna väsenslöshet innanför en barriär av i högsta grad väsensbestämmande premisser. Kanske något vulgärt uttryckt då.

Ledsen för fikonspråket. Vad jag skulle vilja få detta att koka ner till, är att den mänskliga, högst egna, blickpunkten, kan vara en skapande och projicerande kraft, som inte nödvändigtvis ingår i en dialektisk rörelse, utan som formulerar sin världsbild "on the go", utifrån en myriad av premisser, attityder, intryck och processer. Alla våra försök att med språket reducera ned denna process till en dialektik mellan delen (människan) och helheten (Gud) kan bara tjäna till att reducera vår förståelse för människan själv.

Inga L. sa...

TACK Mattias!
Du gjorde mig inte besviken.

Sen har vi ju förstås kvar den där stora biten med missionerande. Men det kan vi kanske ta en annan gång, så du får fortsätta njuta av myset här på bloggen. :-)

Hur fasiken kan man gå ut och värva vilsna själar, när man är så vag i sin tro själv, undrar jag förstås?

Nu vet jag inte hur missionerande just du är, men många är precis lika vaga som du, men drar sig ändå inte för att försöka sälja "klabbet". Vad nu det kan innehålla, i just den kontext där "missionären" befinner sig. Då blir jag absolut lika ilsken som Kristian.

Kristian Grönqvist sa...

Mattias

Du gör mig på inte sätt besviken och med de distinktionerna kan jag väl finna mig tillrätta.
Vad jag undrar är om vi är på väg mot en allmän uppluckring av dogmer överhuvudtaget för att sedan på ett mer individuellt plan kontemplera existensen?
Passar dogmer för moderna människor? Vad har Du för funderingar kring det.

Marie sa...

Christopher Hitchens är en stor tillgång och har gjort och gör världen roligare och klokare.

Mattias sa...

Ja, missionerande och dogmer... två riktiga knäckfrågor. Kan man vara kristen utan att vara dogmatisk? Kan man prata om sin tro utan att någonstans missionera för den?

Dogma i sin ursprungliga bemärkelse översätts kanske bäst till "försanthållande" (från latin). Det är alltså något annat än sanning. Det är ett ord som kanske ironiskt nog ligger närmare ett perspektiviskt/relativistiskt förhållningssätt till världen. Men säg det till en sann dogmatiker... :)

Om vi istället pratar om dogmer som ordet kommit att användas mer praktiskt, så visst tusan finns det fortfarande folk som fastnar i dogmer och stela tolkningar av världen - vareviga dag ser vi exempel på folk som har gett sin lojalitet till politiska ismer, trostraditioner, samhällsmodeller, etc.

Lojalitet till vad man tror på är det ju inget fel på. Man kan ju inte vara som en vindflöjel. Men om man inte stannar upp och kontinuerligt fnular vidare, uppdaterar sig, funderar på världen, då blir nog ens tänkande mer dogmatiskt. Och på grund av att vi lever i en så kunskapsintensiv och ständigt reviderande tid så blir man snabbt otidsenlig på så vis. Kunskap, och därmed också i viss mån även "sanning" har fått en synlig hastighet idag, för första gången i historien. Det är svårt att dogmatiskt hålla fast vid en "beständig" sanning, eftersom vi idag upplever att en sådan vore "övertidslig". Det kan man bara motivera genom att åberopa en slags sanningens transcendens, alltså att den vore något övervärldsligt. Men det är inte egentligen en hållbar utgångspunkt för hur vi organiserar våra liv idag, som sagt på grund av den nya hastigheten.

Uj vad jag babblar. Jag är på skrivhumör ikväll märker jag. :)

Missionerande! Jag antar att jag missionerar i detta ögonblick... fast kanske inte just Kristendom då. Jag skriver ju mest fritt från hjärtat, med stöd från mina utbildning. Jag kanske missionerar postmodernism då?

Jag var i Thailand efter förra tsunamin och hjälpte min mamma bygga upp sitt hus som hade förstörts. Då träffade jag flera amerikanska kristna missionärer, som jag blev väldigt förargad på. De hade den dåliga smaken att, som ni säkert redan är bekanta med, komma till denna katastrofzon och bistå med "humanitära insatser", i utbyte mot att folk som stod på bar backe och inte hade något val, konverterade till Kristendomen. I sådana lägen är det skämskudde på för mig. Jag försökte också påtala detta för amerikanerna på plats, men det var som att kasta vattenballonger på en skogsbrand. Det hände verkligen ingenting.

Anders Bergdahl sa...

MAttias,

TAck för tänkvärda inlägg! Modigt att "missionera" för postmodernism, en filosofisk riktning som är lika populär här som kristen dogmatik :-)
Du har helt rätt i att en "sanning" är omöjlig att finna men postmodernismens reltivism har idag visat sig vara ett amnibiöst byggt luftslott av tom relativism. DEn liknar därvid lag den logiska positivismen, en kanske nödvändigt feltänk.
Intressant är att de nu levande filosofiska resterna av postmodernismen, den så kallade spekulativa realismen (http://en.wikipedia.org/wiki/Speculative_realism) inom vilken Martin Hägglund med hjälp av modern lösning av Derrida formulerar en radikal ateism (http://www.martinhagglund.se/).

För min del är säger Quine detta bättre än postmodernisterna gjorde, vi behöver i vetenskapen göra oss av med tanken på nödvändig sanning och inse att objektivitet är intersubjektivitet och i någon mån en social överenskommelelse. Quine "strävan efter sanning" borde vara obligatorisk för alla som intresserar sig för dessa frågor. Han är naturalist men visar att nödvändiga orsakssamband är naivt.
MEn när man tar bord iden om en nödvändig första orsak, så försvinner så att säga behovet av det övernaturliga. Quine säger att det är vår GRUPPERING av mentala upplevelser som är irreducerbar men upplevelserna är fysiska, alltså förvinner dualismen (liksom den försvinner i den spekulativa realismen och på sätt och vis inom postmodernismen) om vi nu inser drar konsekvenserna så blir övernaturlighet och gud sociala konstruktioner, mänskliga uppfinningar... jag har svårt att förena denna slutsats med något annat än ateism..
Eller hur du till dom som ser Gud som ett användbart begrepp som inte pekar på en existens och inte är värdet på en variabel eller något som kan vara ämne för en observationssats..?

Anonym sa...

Mattias,
Jag gillar ditt tänk. Jag tycker mig kunna ana lite metafysik i det du säger också, vilket jag välkomnar.

Du har en god, ödmjuk hållning till metafysiken vilket jag tror är superbra. Samtidigt vill jag inte veta av humanisternas fritänkar-dystopi. Alltså att människorna är lämnade till sitt eget öde att "tänka själva". Vi lever här gemensamt och metafysikens gåtor bör vi dela med varandra på ett fruktbart sätt. Det verkar som att du håller med om det.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se