14 dec. 2011

”Sverige forever in my heart”

DN hade igår en artikel som visade upp en mycket obehaglig samtidsbild, från vårt Sverige.

Målade hakkors, sönderslagna fönster, mordbränder. Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion. "Jag trodde att jag var härdad efter tjugo år som reporter, men den här avhumaniseringen skakar mig", skriver journalisten Niklas Orrenius.
Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.

Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”

”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.

”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.

”Jag är en svensk kvinna.”

Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:

”Kolla, hon säger att hon är svensk!”

Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:

”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”

Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:

”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.

När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.

En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.

– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”
Barbarer. Man stenar inte folk. Sverige har faktiskt inte åsiktsregistrering - vi har åsiktsfrihet. Man får tycka och tro på vad man vill här, och det är det som är värt att försvara, det är det som är ett demokratiska samhällets grundvärderingar. Här flyr folk runt halva jordklotet från krig och elände, och så möts de av idioter. Skamligt.

4 kommentarer:

Janne A sa...

Tack, det var en mycket välskriven artikel av Orrenius.

Lennart W sa...

Vi som inte gillar sånt där beteende kan göra en stor insats genom att säga ifrån direkt när vi ser och hör det hända. Annars tror jag det fungerar som i mobbning: både den utsatta och de aktiva mobbarna tror att de som tittar på gillar vad de ser.

Ulf Gustafsson sa...

Främlingsfientligheten är läskig, det är en total avsaknad av solidariet med och empati till andra människor som är annorlunda än dig. De som inte ingår i den egna gruppen.

Detta återfinns också i andra uttryck, t.ex. när fackliga företrädare klagar på att människor kommer till Sverige och tar "våra" jobb.

Svante sa...

Intressant artikel av Orrenius. Har även läst en bra bok av honom om SD. Många ruskiga exempel på fruktansvärda beteenden mot kvinnor med slöja i artikeln, det finns inga andra rimliga hållningar till detta än att ta fullt avstånd från angreppen mot slöjbärerskorna. Det spelar ingen roll hur kritisk jag än är mot den unkna sedvänjan med slöja, och att slöjan inte passar i många sammanhang där den förekommer, så där beter man sig helt enkelt inte mot andra människor.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se