19 dec. 2011

Vad är meningsfull och relevant religionskritik?


Gästinlägg av Carl Gustaf Olofsson, ledamot i Humanisterna Kalmars styrelse
__________________________________________________________

Reaktioner på Patrik Lindenfors blogg  ”Utbrott i Kyrkans Tidning”

Detta är lite av eftertankens kranka blekhet. Jag blev också väldigt irriterad och störd av Britta Hälls ledare i Kyrkans Tidning och av Helle Kleins uppbackning. Därför blev min första reaktion på Patrik Lindenfors svar mest bara att jag tyckte att det var skönt och jättebra att det inte fick passera opåtalat. När mina mera omedelbara arga reaktioner på Hälls och Kleins texter i Kyrkans Tidning har lagt sig och jag läser om Patriks blogg så framträder djupt problematiska saker.

Min övergripande infallsvinkel till olika former av religionskritik är väldigt annorlunda mot Patriks.

Jag är inte principiell religionsmotståndare - däremot är jag stenhård motståndare till alla argument och ställningstaganden som legitimeras med hänvisning till övernaturliga makter, krafter och uppenbarelser. Generell religionsfientlighet – eller kristendomsfientlighet - som övergripande inställning tycker jag missar mer än det fångar upp.

Jag är också stenhård motståndare mot alla ideologier - religiösa eller sekulära - som försöker undergräva den enskilda människans förhållande till vad jag sammanfattande kallar "samvetets, hjärtats och sanningens röster". Språket är lurigt! När jag skriver "röster" så har det förstås ingenting med något utifrån kommande att göra. Det är en metafor. När man försöker sätta den enskilda människans personliga känsla för rätt, fel och sanning ur spel genom att hänvisa till jordiska eller himmelska auktoriteter så är det destruktivt, farligt och förtryckande. Om det sedan görs med hänvisning till auktoriteten hos Lenin, Marx, Hitler, Gud, Bibeln, Påven, Mormons bok eller Koranen – eller den karismatiske ledarens Gudskontakt (typ Ulf Ekmans eller Moons) spelar ingen roll. Jag har skrivit mer utförligt om detta i annat sammanhang (se ”Ansvar och flykt”).

När människor ger upp den egna inre auktoriteten och underkastar sig en yttre, så startar en inre psykisk deformeringsmekanism som kan förstöra en människas liv. Ju vassare kritiken är, mot de manipulativa processer som sätter igång detta, desto bättre. Visavi de som befinner sig i riskzonen måste grundtonen vara värme och omsorg. Därför är det viktigt hur man formulerar sig för att inte tvärtemot vad man önskar bidra till att driva in dessa människor än hårdare i sin 'lydnad'. Visavi de som är aktivt drivande kan kritiken vara stenhård. Denna typ av kritik behöver bara modifieras väldigt lite för att kunna användas med samma skärpa mot olika sorters religiösa och ideologiska manipulatörer och manipulationsstrategier. Här är det också viktigt att vi som Humanister följer och stödjer forskning som är inriktad på att bättre förstå dessa mekanismer.

När det gäller dessa förfärliga psykiska deformeringsmekanismer kan jag bli riktigt svart i ögonen. Här finns inget kompromissutrymme! Och allt snällt lullande är ett svek! Det är ett svek mot centrala mänskliga grundvärden, det är ett svek mot Humanisternas grundvärden och framför allt ett svek mot den enskilda sköra människan som håller på att snärjas av sirenernas förföriska sång. Generell kritik av föreställningar om Guds existens och ett liv efter döden känns för min del i det närmaste ointressant visavi detta.

När det gäller innebörden i begreppet "tro" menar jag också att det finns rejäla komplikationer. Jag tror t.ex. att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, medkännande och förnuftiga varelser och att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli så starka att vi förmår bryta igenom de rädslor och beroenden som vill få oss att hålla tyst, att svika, att inte sträcka oss efter sanningen etc etc. Jag tror också att denna sida i sällsynta fall kan bli så stark att en människa under utsatta omständigheter klarar av att sätta sitt liv på spel för högre värden om rätt och medmänsklighet. Denna tro har inte med religion och högre makter att göra. Men den är inte heller baserad på någon handfast vetenskaplig kunskap. Det går däremot att argumentera för och emot denna troshållning – människosyn - utifrån förnuftsbaserade argument. Om man, som jag, har fått för sig att denna "existentiella" trosaspekt ofta finns med som ett större eller mindre inslag i olika former av religiös tro så blir detta med religionskritiken ytterligare lite mer komplicerat. Och det blir ju inte mindre komplicerat av att jag dessutom menar att denna existentiella trosaspekt är ett centralt inslag i en humanistisk människosyn och livssyn.
Denna bakgrund gör att jag har ett både uppskattande och väldigt kluvet för hållande till den moderna, liberala, tolkande teologi som Patrik går lika hårt åt som visavi en fyrkantig, bibeltrogen, traditionalistisk trostolkning. Till skillnad mot Patrik uppmuntrar och uppskattar jag alla försök mot vad jag kallar en existentiell tolkning av bibelns texter. Jag tycker det är jättebra när man bejakar homosexuella äktenskap utifrån formeln ”Gud är kärlek”, och uppfattningen att detta är överordnat alla enskildheter i Bibeln. Att som Patrik, med hänvisning till bibel texterna, kalla det falskhet och hyckleri blir ett före skri vande utifrån ett icke-kristet perspektiv av vad som som är en riktig kristen tro. Det blir ytligt och barnsligt! Sak samma när han föreskriver den sado-masochistiska gudsbilden som den enda sant kristna eller gör ett generellt påstående att kristendomen är omoralisk eller amoralisk. Vi kan som Humanister och utanförstående inte föreskriva vad som är en riktig kristen tro eller en riktig muslimsk tro och sedan kritisera utifrån den bilden. Det enda man uppnår med det är egentligen bara att blåsa upp sin egen självgodhet. Vi kan kritisera handlingar och ställnings taganden utifrån en Humanistisk värdegrund, vi kan kritisera liberala kristna när dom inte tar tydlig öppen ställning mot uttryck för kristen tro som dom egentligen är motståndare till – på grund av rädsla, falska hänsyn eller för att värna karriären.

För min del välkomnar och bejakar jag alla omtolkningar som rör sig i riktning mot Humanisternas värdegrund. Och det tycker jag ska vara Humanisternas generella policy.

Jag är medveten om att jag eventuellt står för ett lite ovanligt synsätt. Men det är bara att ge sig på och syna i sömmarna med all den kritiska skärpa som går att uppbringa. Det är svåra och viktiga saker, men som god Humanist menar jag att vi kan bara kan röra oss mot en fördjupad kunskap och förståelse genom den vakna, kritiska, intelligenta diskussionen.

Sist ett tack till min sambo som efter några timmars intensiv diskussion bidrog till att jag kom utanför mina mera omedelbara arga reaktioner och kunde börja tänka mer sansat igen.

20 kommentarer:

Patrik N sa...

Jag anser att den grundläggande filosofin bakom kristendomen är usel. När den omtolkas och går från usel till mindre usel är det en process i rätt riktning. Det är en svår balansgång att välkomna processen samtidigt som man kritiserar den grundläggande filosofin. En effektiv religionskritik gör bägge delar.

Patrik Lindenfors sa...

Carl Gustaf,
Tack för din kommentar! Jag skulle vilja svara på en sak bara. När jag ger exempel på mindre trevliga tolkningar av bibeln så är det inte för att föreskriva för de kristna vad deras tro egentligen säger. Det är för att visa att med bibeln som utgångspunkt kan kam komma till vilken etisk slutsats som helst. Bättre då att stå fri ifrån alla utgångspunkter och sätta upp ett mål man vill uppfylla, till exempel att minska lidandet i världen eller något liknande.

Vad gäller generell religionskritik kontra kritik av det övernaturliga så har alla religioner övernaturliga inslag (gudar, själar). Så jag ser inte din poäng riktigt.

Men jag ser att jag formulerade mig onödigt hårt i min text. Det är flera som reagerat på det. Jag var arg, helt enkelt. Inte alltid det bästa tillfället att skriva.

Lars Torstensson sa...

Jag tycker du har rätt i att liberalteologin bör välkomnas, eftersom den öppnar för mer vidsynta och humana ställningstaganden än den traditionella kristendomen har stått för. Självfallet måste också kristna själva få definiera sin tro.

Men när liberalteologiskt troende människor hävdar - vilket de inte sällan gör - att Jesus enligt Bibeln är lika vidsynt och human som de själva, så finns det skäl att protestera. Då glömmer de hans hätska intolerans mot oliktänkande, hans förbannelser och hans helvetesförkunnelse.

Lars Torstensson sa...

Humanisterna har också på olika sätt motarbetat den bibeltrogna uppfattningen, och främjat en friare hållning gentemot skrifterna. Gunnar Ståldal utgav t ex på 1980-talet den "human-etiska" småskriften En okänd revolution, som beskriver hur vetenskapliga bibelforskare på 1800-talet gjorde upp med fundamentalismen, och visade att Bibeln är full av sakfel och motsägelser. Flera av dessa forskare var kristna.

Och för några år sedan utgav det Humanisterna närstående förlaget Fri tanke den lesbiska feministen och troende muslimska dissidenten Irshad Manjis bok Det muslimska problemet. Den förespråkar fritt och kritiskt tänkande i islam, och utmanar den förhärskande dogmatismen, och den försvarar muslimernas rätt att göra egna tolkningar av skrifterna.

Creutz sa...

Nåja, problemet med kristendomen är dess grundläggande tankestruktur, som Patrik N är inne på. Problemet är icke främst dess yttringar i form av diverse tolkningstraditioner.

Till denna tankestruktur hör:
- Underkastelsen under en gudomlig Förmyndare.
- Hjordmentaliteten som uttrycks genom att ingå i en församling som underkastar sig en förmyndare av det slaget.
- Iakttagandet av en etik som grundas icke på konsekvensetiska överväganden, utan på ställningstaganden grundade i tradition och antaganden av religiös natur, exempelvis livets okränkbarhet, etc.

Kristendomen, då den fortfarande är igenkännbar som en gren av den egentliga kristna traditionen, såsom den visat sig genom historien, och definierats i form av trossatser som de som stipuleras i Apostoliska trosbekännelsen, iakttar i regel punkter som de ovan. Detta är problemet. Och dessa tankestrukturer har vi religionskritiker att angripa, vad kontextuella kläder de än behagar skyla sig i.

Att kyrkan numera låter bögar som jag gifta oss inför en präst är på det stora hela irrelevant. Fortfarande är kristendomen en idétradition som får det att vända sig åtminstone i min mage.

Sakskälen mot kristendomen är sedan länge tillräckligt starka för att ingen skall kunna leva som intellektuellt övertygad kristen, och nu —

"Nu är det vår smak som är avgörande när vi tar ställning mot kristendomen, inte längre våra sakskäl."
— Nietzsche (Den glada vetenskapen, ur af. 132)

Björn Bäckström sa...

Gustaf!

Puh! Kan du inte skriva kortare? Anyway...

Det är ganska lätt att förstå psykologin bakom Britta Hälls och Helle Kleins frustrerade skrivningar i Kyrkans Tidning. Kyrkans försök att modernisera läran för att harmonera med moderna tider beskylls för att vara opportunistiskt. Vilka kontextuella kläder de än behagar skyla sig i genomskådas taktiken (Creutz 2011-12-19 02:28) av kritikerna, medan Hälls & Klein menar att de har gjort ett verkligt uppbrott från dogmatiken. Det går inte att var tillags. Därav ilskan. ”Det är dags att tappa tålamodet. Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande, självständiga subjekt vi är.”

”Vi kan som Humanister och utanförstående inte föreskriva vad som är en riktig kristen tro eller en riktig muslimsk tro och sedan kritisera utifrån den bilden”, skriver du och tycker att vi ska hålla oss till att kritisera de religiösas handlingar.

Du inser att deras missionerande och förförande av ”den enskilda sköra människan/…/dessa förfärliga psykiska deformeringsmekanismer/…/är ett svek mot centrala mänskliga grundvärden/…/”. Men samtidigt vidare ”Generell kritik av föreställningar om Guds existens och ett liv efter döden känns för min del i det närmaste ointressant visavi detta.”

Jag tror inte att man ska acceptera sjukan och bara försöka lindra symptomen.
”Deformeringsmekanismerna” hänger intimt ihop med lärans innehåll och måste påtalas och bekämpas.

Predikningarna om Guds existens, syndernas förlåtelse och liv efter döden är just vad som är kristen tro och vari lockelsen består. ”Deformeringen” är just accepterandet av dessa dogmer. Inget tyder på att ens de nyaste tolkningarna har gjort sig av med vidskepelserna.

Därför måste religionerna bekämpas som sådana. Även om staten går mot fullständig sekularisering. Allt annat är just ”ett svek mot centrala mänskliga grundvärden”, ett accepterande av vad som måste uppfattas som lögner.

Vad det gäller din egen hemmasnickrade tro som varken har ”med religion och högre makter att göra men inte heller är baserad på någon handfast vetenskaplig kunskap framstår den som lite mystisk och bör väl bekämpas som all vidskeplighet ;-).

Ostronmannen sa...

PL. Jag uppskattar när skribenter tar i lite extra. Att det blir lite hårt emellanåt. Det skapar lite sälta och på så sätt intresse.
Risken är ju dock alltid att man får kritik för att man är kritikisk och man blir anfallen med de skriande orden. Du är respektlös mot oss som tror.
Hur bemöta sådan kritik på bästa sätt?

Det är min fråga till er alla i dag?
När man går hårt åt religion och får mothugg med att man är respektlös och debatten byter fokus. Hur göra?

Björn Bäckström sa...

Ostronmannan 2011-12-19 10:02

Ingen tro förtjänar respekt. Bara förakt. Om föraktet spiller över på bäraren av tron är det OK så länge vi inte går till handgripligheter efter modell som de religiösa historiskt - och i fallet islam - fortfarande har ägnat sig åt. Vakna och sluta med farlig naiv tolerans i mänskliga rättigheters namn!

Daniel Dunér sa...

BBM, man når inte alltid fram med sina argument genom att vara en skitstövel. Om du är konsekvensetiker bör du försöka väga in hur effektivt det i praktiken är att visa öppet förakt i en given situation.

Dock tycker jag inte att Patrik L:s ursprungliga inlägg var onödigt hårt på något sätt. Det var skarpt, rakt på sak och helt lagom hårt.

Religion är alltid av ondo eftersom den sprider falska påståenden om hur verkligheten är beskaffad. Om man inte ser verkligheten för hur den är så riskerar man att göra onda saker, oavsett hur goda intentioner man har. Till exempel via mission, bekämpning av homosexualitet eller spridande av alternativmedicin.

Så jag håller inte alls med Carl Gustaf om att det bara är de värsta, konkreta religions-symptomen som bör motarbetas. Alla lögner och missuppfattningar om verkligheten är värda att bekämpa, då en bättre verklighetsförståelse öppnar upp för en bättre verklighetsförbättring.

Lars Torstensson sa...

Vad är "religion som sådan", eller "religion i sig"? Måste den alltid bekämpas?

Det finns olika uppfattningar om vad som är kärnan i religionen. Alla de stora religionerna innehåller stötande beståndsdelar, men också inslag som är bra: vissa av deras etiska regler, vacker konst, musik och arkitektur i kyrkorna, välgörenhet, social samvaro vid kyrkkaffet, engagemang för flyktingar, etc.

Björn Bäckström sa...

DD 2011-12-19 11:41

Ber att få utveckla något lite. Förakt är naturligtvis en alltför passiv "åtgärd" och vreden måste åtföljas av handling d.v.s. motarbete inom lagliga staket.

Taktik kan ju alltid diskuteras. Eftersom du delar mina åsikter i stort låter jag din karaktärsbeskrivning passera. En form av konsekvensetik...Ändamålen helgar medlen. Men passa dig för inflation; bäst att ha lite sparat!

Daniel Dunér sa...

Lars, religion är förvisso ett begrepp som laddats med många saker. Men det är ganska enkelt att peka ut vad som är unikt för religion: en tro på övernaturliga saker. Om en livsåskådning, rörelse eller ideologi saknar det övernaturliga inslaget så är det inte en religion. Om en organisation eller rörelse förespråkar tro på övernaturliga saker så är det alltid av ondo.

Religion <- Kräver tro på övernaturliga saker

Tro på övernaturliga saker <- Alltid värt att bekämpa

Religion <- Alltid värt att bekämpa

Björn Bäckström sa...

Lars Torstensson 2011-12-19 12:19

Jag "tror" att kärnan åtminstone i kristendomen är övertygelsen om Guds existens, förlåtelse av synderna och ett liv efter döden.

Dessa övertygelser anser jag är farliga därför att de rimligen är falska emedan de är vidskepliga och inte grundade i "den verkliga verkligheten" bakom inbillningen.
De är alltså farliga i och med att de är falska.

Förmildrande uttryck som kyrkkaffe och vacker musik har naturligtvis värden i sig. Men jag kan inte fria mig från att baktankar är inblandade i det sköna.

I går kväll satt jag med en troende syster och tillika kyrkvärd i en tegnerlada på landet och åhörde de klassiska julsångerna. Vackert men lite tjatigt; med stigande ålder kommer helgerna för tätt...Det tråkiga var emellertid den kvinnliga prästen som flitigt citerande bibelställen mellan varven. Vad jag vill ha sagt är att när det vackra är kontaminerat med bibliska galenskaper förlorar det sin lyster. Åtminstone för mig.

Carl Gustaf Olofsson sa...

Patrik,
Skönt att du inte reagerar med att känna dig påhoppad och kränkt. Jag håller helt med dig om att det är bättre ”att stå fri ifrån alla utgångspunkter och sätta upp ett mål man vill uppfylla, till exempel att minska lidandet i världen eller något liknande.” När det gäller hur mycket krut man ska lägga på generell kritik av föreställningar om olika sorters övernaturliga makter och krafter så tycker jag inte att det är oviktigt. Men jag tycker det är sekundärt visavi kritik av olika sätt att avsäga sig sitt egen inre auktoritet som förvisso är vanlig i många religiösa sammanhang och legio inom olika former av sekter. Men här är det viktigt att inte glömma att denna underkastelsemekanism också är grunden i alla totalitära ideologier, även sekulära sådana. 1900-talet är förfärande rikt på exempel. Jag är övertygad om att ju bättre vi förstår denna generella underkastelsemekanism desto vassare och mer kraftfull kommer vår religionskritik att kunna bli. I denna form av religionskritik kan det också lättare smyga sig in tonfall av värme och omsorg. Och det är en klar vinst.

När det gäller omfattandet av olika sorters trosföreställningar om Gud och andra bortomvärldsliga krafter är jag någon sorts pragmatiker. Med den bakgrund jag har och de små känselspröt jag har haft kvar in mot en mot en religiös livssyn så är det uppenbart att för en del människor kan den religiösa livstolkningen vara ett stöd för att utveckla och fördjupa sin förmåga till omsorg, medmänsklighet och ett kompetent och ansvarigt deltagande i samhällslivet. Och då säger jag jättebra! Men om man börjar antyda och hävda att den religiösa livshållningen är en nödvändig förutsättning för detta då måste jag sätta ner foten. Då osynliggöra man på ett självgott sätt alla de människor som står för dessa värden i sitt liv och sitt samhällsengagemang. Och då ska man gå i svaromål på ett tydligt och bestämt sätt. Sammantaget gör detta att jag är motståndare till alla generellt nedsättande och respektlösa uttalanden om religiösa människor och deras tro på Gud eller andra bortomvärldsliga makter. (Detta kan också vara ett svar till min vän och uppiggande kombatant Björn, alias BBM).

På ett övergripande plan finns detta osynliggöra av den moderna sekulära människans livsengagemang i all den moderna tolkande teologi jag har läst de senaste tjugo åren. Men jag har förstås långtifrån läst allt. Dessa människor existerar inte på ett på ett seriöst reflekterat sätt. När dom finns blir dom omgjorda till någon form av anonymt kristna, vilket dessa teologer förstås tycker är ett jättegeneröst omnämnande. Men det är i grunden en sorts förolämpning.

Patrik, jag tycker detta är en spännande och viktig diskussion! Och jag får erkänna att ett visst mått av bufflighet ibland behövs för att sparka igång sådana som jag!

Björn Bäckström sa...

Gustaf! Snälla, mindre ordrika bidrag, tack. Det blir så f-ns rörigt för min hjärna. Läs gärna PL's inlägg "Varför jag bloggar" från den 15 dec., där han i "Universitetnytt" har något för dig! Anyway, med referens till din kommentar 2011-12-19 13:09:


Först stycket: Tar fasta på ditt "att stå fri ifrån alla utgångspunkter och sätta upp ett mål man vill uppfylla/.../"

Får jag föreslå avkristning? Gärna med värme och omsorg!

I andra stycket säger du att det är bra med tron om den behövs för godhet men om den är nödvändig är den inte bra. Jaahaa.

I tredje stycket är du förolämpad för att de kristna inte erkänner dina "kristna" handlingar. Tycker jag du kan bjuda på.

För övrigt vore det intressant att höra vad du menar med din "existentiella trosaspekt" du bekände dig till i ursprungliga inlägget. Hokuspokusrest från din för-ateismen?

Ordverifieringen ger mig "makter"! Är det någon som trollar? Strindberg?

Lars Torstensson sa...

Tron på gudar är speciell för religionen, och all tro på övernaturligheter är betänklig. Men religion är mer än så. Och kyrkkaffet kan vara välsmakande även om det följer på en vidskeplig predikan.

Det finns katoliker som motarbetar påvens syn på aborter och homosexualitet, och det finns kristna som arbetar för sekularism. Sådana insatser bör välkomnas även om de är religiösa.

Lars Torstensson sa...

Tron på gudar är speciell för religionen, och all tro på övernaturligheter är betänklig. Men religion är mer än så. Och kyrkkaffet kan vara välsmakande även om det följer på en vidskeplig predikan.

Det finns katoliker som motarbetar påvens syn på aborter och homosexualitet, och det finns kristna som arbetar för sekularism. Sådana insatser bör välkomnas även om de är religiösa.

Daniel Dunér sa...

Lars, de flesta organisationer och rörelser kan erbjuda trevlig gemenskap. Att medlemmar fikar eller umgås tillsammans är något som du kan finna i de flesta organisationer. Men inte försvarar vi fotbollshulliganerna bara för att de har mysigt på krogen tillsammans. Lika lite tycker jag att det går att försvara kyrkans missionerande och spridande av vanföreställningar, bara för att folk har trevligt under tiden.

(Notera att detta inte är en liknelse mellan fotbollshulliganer och kristna. Jag visar bara att argumentets form är felaktigt, då gemenskaphetsfaktorn kan användas för att försvara nästan vilken organisation som helst.)

Lokatt sa...

Jag skulle önska att inlägg här på bloggen inte skulle vara så jättelånga som de ibland är.
Erkänner härmed att jag bara orkat skumma "Vad är meningsfull och relevant..." och har därmed bara en lös uppfattning om vad inlägget handlar om. Och det är ju synd. Men det går att formulera sina tankar utan evighetslånga utläggningar. Prova!

Daniel Dunér sa...

Jag skulle snarare säga att det skulle vara bra med lite mer genomarbetad layout på inläggen, för att göra dem lättare att läsa. Till exempel lägga in lite bilder eller utbrutna citat, så att texterna inte känns lika kompakta.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se