16 jan. 2012

Gud finns överallt

1 kommentar:

Björn Bäckström sa...

Fry belyser det galna i att använda världen som den ser ut för att härleda en Gud som är god på det vis som vi människor definierar godhet. Således det gamla teodiceproblemet.

Därför måste de troende ta till tricks i resonerandet för att behålla lugnet och något så när var i stånd att uppleva sig som normala i sina egna ögon . Vad jag har erfarit är att i de flesta fallen förnekar de inte att vad människan uppfattar som gott, också är Guds uppfattning. Det är bara det att det onda vi ser är inte hela sanningen...

"Outgrundliga är hans vägar" är tanken.

Det vill säga när sanningens minut dagas så är det inte vår uppfattning vad som är ont som flippar utan vi blir då varse det goda med till exempel tsunamier. Inte som godhet i sig utan på grund av dess effekter; att ta ner människans hybris.

Detta är den vanliga lösningen som religiösa anger och kompensationen för lidandet hos offren och anförvanterna i tsunamin är då himmelriket. Att en del då - men inte alla - måste kvala in i himlen med jordiskt lidande som insats förklaras med bl.a. arvsynden men också för att de som straffas i jordelivet älskar livet lika mycket som Gud så de glömmer honom då och då.

Den andra lösningen andra troende visar är att de (typ A Heberlein och andra) är så imponerade av Guds tuffhet och suveräna likgiltighet att de fjäskande underkastar sig. En asketisk sadomasochistisk inställning som de förtjust rysande hänger sig åt.

Flera alternativ någon?

När man lyssnar (och ser; han har ett obetalbart minspel) på Stephen Fry’s low-key motivationer vore det roligt att få refererat vad en troende känner i de ögonblicken. Någon?

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se