10 jan. 2012

Intolerans och förbud

Eskil Franck, överintendent på Forum för levande historia, skriver på deras blogg ett kort inlägg - Intolerans - förbud, vilket citeras i sin helhet:
Det sägs ibland i debatten att förbud i något avseende är lika med intolerans. Det man inte vill tolerera förbjuder man. Argumentet är besvärligt för det försätter genast den som förespråkar ett förbud i ett moraliskt underläge som är svårt att sedan argumentera vidare utifrån.
Jag tog upp frågan ur ett lite annat perspektiv i det jag skrev den 11 oktober 2011. Toleransen har sina gränser. Allt är inte och kan inte vara tillåtet. Det är så självklart att det knappast behöver sägas. Det är och ska vara förbjudet att aga barn. Det är och ska vara förbjudet att köra bil med alkohol i kroppen.
Förbud är alltså inte i sig eller per definition tecken på intolerans. Den avgörande frågan är på vilka grunder, utifrån vilka värden och med vilka argument ett förbud förespråkas och införs. Sakligheten fordrar att det är dessa grunder, värden och argument som kritiskt ska prövas. Förbudet är berättigat om argumenten håller. Annars inte. Håller argumenten värnar förbudet om något riktigt och gott. Håller de inte är förbudet ett tecken på intolerans.
Att klokt inlägg, dock kvarstår frågan vad är "något riktigt och gott"? När Pingstkyrkan säger att man skall förtrycka sin homosexualitet, ett sorts förbud, då säger de sig värna något riktigt och gott - Guds bud. De är alltså inte, i sina egna ögon, intoleranta. De har fel. De saknar hållbara argument för det de anser vara riktigt och gott. Argument behövs på två plan: både för de grundläggande värdena och för att förbudet leder mot dessa värden.

En annan aspekt är att det ofta är värde- eller kulturrelativisten som beskyller andra för intolerans. De uttalar sig alltså om att de, de beskyller, saknar hållbara argument. Med hjälp av vilken värdegrund kan de göra denna utsaga? Grunden är att alla värden som finns, är riktiga på sitt sätt. Men det är inte ett moralsystem. Det är ett försvar av hur saker är, inte bör vara. Relativisten borde i konsekvensens namn anse alla nya förbud som intoleranta.

5 kommentarer:

Janne A sa...

Bra inlägg.

Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är att en strikt kultur- eller värderelativist knappast kan - utan att motsäga sig själv - uttrycka en preferens för "tolerans" (som är ett värde) före "intolerans" (som är det motsatta värdet).

Den som är anhängare av "tolerans" kan därför med gott samvete fortsätta argumentera för att intolerans kan förbjudas - dvs handlingar som härstammar från intoleranta värderingar kan förbjudas. Definitionen på intoleranta handlingar blir oftast sådana som inskränker människors rättigheter (orsakar sådan "skada" att en rättighetskränkning kan sägas ha uppstått).

Identitetspolitiska multikulturalister har därför helt enkelt fel när de hävdar att "liberala stater" är inkonsekventa när dessa inte tolererar diverse "icke-liberala" subkulturers behandling av vissa medlemmar av den egna gruppen.

Nils sa...

Men vad är sensmoralen i den här diskussionen?

Frågan om aga och alkohol och bilkörning är nästan inte relevanta. Mer relevant är t ex omskärelsediskussionen.

Jag kan inte se annat än att det slutar i en total relativism, för vem eller hur ska det avgöras om argumenten är hållbara?

Ulf Gustafsson sa...

Sensmoralen är att de som beskyller någon för intolerans måste ha hållbara argument för detta.

Argumentens hållbarhet testas i en filosofisk och vetenskaplig prövning.

Nils sa...

I slutändan nån sorts majoritetsbeslut alltså.

Eller är det lagen som gäller? Men om en regering lagstiftar om förbud mot omskärelse kan det rivas upp av nästa.

Kanske EU-lagar...

Erik M sa...

Men förbudet mot barnaga och rattfylleri är ju solklara exempel på intolerans. Vilket är bra, eftersom de är företeelser som förtjänar intolerans från samhället, lagstiftarens och medmänniskors sida. Man tolererar inte att folk på ett så direkt sätt utsätter andra för skada eller fara, och alternativet till att vara intolerant mot barnaga är ju att vara tolerant mot barnaga. Så jag begriper i ärlighetens namn inte vad Eskil Franck försöker säga här. Vad menas med att vara intolerant enligt honom?

Och bara för att man är intolerant mot något betyder ju inte det att man måste stödja förbud (och därmed statligt sanktionerat tvång och våld) mot det. Man kan säga "jag tolererar inte att man talar till mig på det sättet i mitt eget hus" utan att mena att den oartige gästen bör åtalas.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se