25 jan. 2012

Offentligt visavi privat

Några funderingar av Carl Gustaf Olofsson publicerade på hans videoblogg.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är lite lätt tagen av debatten så här långt med biskop Jackelén [se länkar nedan]. Det har även kommit en del kritik från medlemmar i Humanisterna för oklarhet i hur vi använder begreppen offentligt och privat och att det skapar utrymme för missförstånd – eller ger möjlighet att aktivt missförstå om man nu som Jackelén tycker sig att ha något att vinna på det. Sett i efterhand skulle de två avslutande styckena i vår replik ”Vad betyder ordet privat” inte varit med. Dom var avsedda som ett klargörande. Det blev i stället det som biskop Jackelén kunde använda som räddningsplanka för att undvika sakfrågan. Antingen skulle det varit betydligt tydligare skrivet, men bäst hade varit om det inte hade varit med alls.

Enkelhet, enkelhet är lärdomen! Det var blåögt ambitiöst att försöka skilja på å ena sidan ”offentlig sektor” / ”offentliga medel” och å andra sidan ”offentlighet” / ”offentligt samtal” / ”det offentliga rummet”. Och sak samma vad gäller ordet privat – å ena sidan ”privat sektor”, ”privata medel” och å andra sidan ”privat” i betydelsen hemligt och utanför offentligheten. Anledningen att försöka synliggöra dessa olika betydelser var att påvisa biskop Jackeléns mycket märkliga slarv (eller medvetet manipulativa skrivsätt) när hon utan hänvisningar och utifrån en tydlig definition av ”privat” som hemligt och utanför offentligheten med teologisk auktoritet fastslog: ”Ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat. Detta hävdas ibland med en dogmatism som förbryllar, eftersom den ofta finns hos dem som brukar vara mest kritiska mot religiös dogmatism.” (”Gud är större”, s. 26). Hon har i båda sina svar lyckats undvika frågan om vad hon menar? Hon skriver dock att när hon ”skrev de citerade raderna tänkte jag nog faktiskt inte så mycket på humanisterna utan mer på sådant som jag regelbundet får läsa på ledarplats i min dagstidning”. Jag ser fram emot att få veta vilken dagstidning det gäller – och gärna även några daterade ledare. Den uppgiften kan ju rimligen inte vara privat i betydelsen hemlig.

För tillfället önskar jag att det kommer tillstånd en bra skrivning på förbundsnivå kring detta. En statsvetare och en filosof som skulle kunna greja detta kan väl uppbringas inom Humanisterna. Det kan vara en uppgift inför kongressen. Om det är svårt att hålla isär t.ex. ett samhälles ”offentliga sektor” från ett samhälles ”offentlighet” bland såväl teologer som Humanister så blir det förstås väldiga problem i alla diskussioner. Och sak samma om man inte kan hålla isär ”privat sektor” och ett krav eller önskan att hålla vissa saker ”privata” i betydelsen hålla för sig själv, hålla hemligt.

En av de få gånger jag konkret har stött på denna form av privat (hemlig) tro var när en teolog som var specialiserad på moderna gudsbilder i en intervju om detta tillfrågades om hennes egen gudsbild. Det ville hon inte svara på för det var privat!! Tyvärr kommer jag inte säkert ihåg sammanhanget.

Jag är helt ense med Ulf Gustafsson på Humanistbloggen om att ordet ”privat tro” bör skrotas eller på ett medvetet sätt reserveras som en sorts negativt epitet när man i offentliga samtal inte vill svara på olika konkreta frågor om innehållet i sin tro. Som övergripande begrepp är ”personlig tro” mycket bättre och där är Jackelén helt rätt ute. Jag helt ense med kritikerna på Humanistbloggen – och biskop Jackelén – om att den personliga tron såväl som våra personliga politiska och livsåskådningsmässiga uppfattningar och åsikter ska finnas i offentligheten och diskuteras och kritiseras. På samma villkor! Det är det demokratiska samhällets livsluft!

Länkar:
(1) ”Vi vill fördjupa samtalet” – Olofsson/Sturmark (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(2) ”Förutsättningar finns för god nivå på diskussionen” – biskop Jackelén (nr 51-52/2011 papperstidningen)
(3) ”Vad betyder ordet privat” – Olofsson/Sturmark (Kyrkans Tidnings webb den 17 januari 2012)
(4) ”Förutsättningar finns för god diskussionsnivå” – biskop Jackelén (Kyrkans Tidnings webb den 19 januari 2012) (Där har jag skrivit två kommentarer i kommentarsfältet, en lång och en mini! Där finns också en kommentar som på ett koncist sätt sammanfattar den kärnfråga som biskop Jackelén undviker – eller överhuvudtaget inte har förstått.)

Det har varit två bloggposter på Humanistbloggen om denna debatt.
(1) ”Mer samtal med Svenska Kyrkan” (den 23 december 2012)
(2) ”Vad betyder ordet privat?” (den 17 januari 2012)

4 kommentarer:

Kristian sa...

Jag tycker att problemet börjar redan när man säger "Tron ska vara..."

Nu har jag inte någon egentlig tro, men om jag hade det, skulle det rimligen vara jag själv som borde få bestämma den saken.

Den kan vara privat, i meningen att jag inte berättar för någon annan och inte vill att någon annan ska lägga sig i.

Den kan vara offentlig, i meningen att jag vill diskutera den och höra allas åsikter om den.

Vilket jag väljer borde inte vara en fråga för humanisterna, kyrkan eller någon annan att lägga sig i.

Tron kan vara personlig ja, men jag kan faktiskt också välja att se den som en fråga om kollektiv tillhörighet. Att säga "Tron ska vara personlig" känns rätt luddigt, och dessutom ska det rimligen vara möjligt för religiösa föreningar och organisationer att delta i debatten. På vilket sätt är den tro som de ger uttryck för personlig?

Så varken "privat" eller "personlig" fångar alla de tänkbara yttringar som Humanisterna borde tycka vara ok.

Man kan förstås säga att tron och sättet att förhålla sig till tron alltid ska vara ett fritt val. Det är möjligen att slå in öppna dörrar, men kanske behöver det ändå deklareras.

Sedan skulle man behöva ett ord som betecknar stat, landsting, kommuner och myndigheter, för att kunna beskriva hur dessa ska förhålla sig. "Offentlig" är inte riktigt bra, just för att det är så tvetydigt. Men just denna sektor ska i vart fall inte ha någon _officiell_ trosuppfattning, den får inte låta någon religion utgöra en norm som någon behöver anpassa sig till.

Patrik N sa...

Bra Carl Gustaf!!

Detta är ett ytterligt bra exempel på hur vi Humanistet kan avancera framåt genom att "kritisera" oss själva och varandra. Det kan förstås bara göras om tanken är fri, det är den hos oss och det gör vårt alternativ mycket mer attraktivt än de dogmatiska alternativen (varav vissa är religiösa).

Heder!

Patrik N sa...

Jag håller också med Kristian. Hans första mening fångar hela problematiken i ett nötskal.

(N)namnet sa...

Frihet är tvånget att välja. Innan du valt ett ord som du tycker skulle passa ditt menande uttryckt i tal eller skrift finns det en från tidigare övergiven mängd ord att välja mellan. "Ordet är fritt", nja, det är ju en sanning med modifikation. Säger du ditt hjärtas mening: "Det närmaste en absolut sanning vetenskapen kan nå fram till, är det som Uppenbart är falskt för alla å envar. Det har visat sig vara falskt uppenbart. Gud är uppenbart ett ord. Om ordet Gud är ett ord du aldrig kan tänka dig ge ditt hjärtas mening uttryckt
i tal eller skrift. Så gör du inte det. Inte heller säger du då; "Jag tror inte på Gud". Du väljer att inte uttrycka någon mening med det ordet. Sannolikt kommer du aldrig att deltaga i någon annan livsåskådningsdiskussion än den som handlar om din tillit till trovärdigheten i att dina pengar har det värde staten lovat dig under tiden du från ena dagen till den andra sover i trygg förvissning om att staten håller sitt löfte. Nu har jag tillskrivit Humanisten meningshandlingar som kan försöka frånskriva sig från. Därvidlag kommer vårt samtal att obenhörligen landa i att han uttrycker sitt hjärtas mening: "Jag tror på mycket men inte på Gud." Så var det sagt och vad menar du med det.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se