9 jan. 2012

Om att arbeta i strid med sin övertygelse

Följande text publicerade jag första gången den 27 december på min blogg Häggström hävdar. Patrik Lindenfors föreslog att den skulle kunna vara värd att presentera även för Humanistbloggens läsare. Sagt och gjort!

* * *

Kan en vetenskaplig publikation innehålla passager som är rörande?

Daniel Dennetts1 och Linda LaScolas uppsats Preachers who are not believers från förra året2 erbjuder vad som enligt min mening är ett exempel på det. I uppsatsen redovisar de öppenhjärtiga djupintervjuer med fem protestantiska präster som alla i hemlighet förlorat sin tro, men som likväl fortsatt att utöva sitt yrke. Det är mycket intressant att ta del av hur dessa personer tänker. Flertalet av dem skulle helst vilja lämna yrket, men befinner sig i sådana socio-ekonomiska omständigheter att de inte kan eller vågar. Den egna icke-trons mörka hemlighet tenderar att skapa en ensamhetskänsla mitt i församlingens varma sociala gemenskap. Därför blir jag lite rörd då metodistpastorn Wes (fingerat namn) berättar om hur han successivt börjar anförtro sig åt en vän i församlingen som bär på liknande grubblerier och ontologiska böjelser:
    We kind of felt each other out over the course of time ... just a little bit of self-revelation at a time. And we got to the point, you know, where he felt comfortable saying things to me.

    Perhaps he was the one that maybe kind of initiated asking questions, trying to figure out what I thought of some things. I can’t remember exactly what he said, but he brought it up: "Do you think there is a being out there somewhere?" And at that point, I knew him well enough, so I said "Oh, no." He absolutely died laughing! And he said, "You know, I’ve really been wrestling with that myself, but I’ve never met anybody who just said, 'Oh, of course not!'" He hasn’t been privy to all my years of struggle. He was just shocked that I was just so matter-of-fact.

Hur vanligt fenomenet med icke-troende präster är ger Dennetts och LaScolas icke-kvantitativa studie inte någon ledning om, men deras intervjuobjekt förefaller övertygade om att de är långt ifrån ensamma om sin besvärliga sits.

Själv tror jag att fenomenet med personer som yrkesmässigt agerar i strid med sin hemlighållna inre övertygelse sträcker sig långt bortom prästyrket. Tag t.ex. våra yrkespolitiker. I ett land som Sverige viner partipiskan hårt, och det är lätt att tänka sig att en och annan ledande politiker väljer att bita ihop och spela med i en politik de innerst inne inte tror på.3 Liknande inre konflikter kan nog uppstå i de flesta yrken. Vad som troligtvis mildrar och i många fall eliminerar fenomenet är den mänskliga tendensen och förmågan till självsuggerering, självövertalning och solidarisering med det man råkar arbeta för.

Universitetsprofessorer då? Vi är ju fria forskare, sägs det, vilket väl borde borga för att vi är öppna med vad vi anser, och inte hamnar i lägen där vi behöver mörka anstötliga uppfattningar och arbeta tvärs emot dessa? Flera faktorer komplicerar denna idealbild. Jag tänker här främst på det faktum att många av oss tenderar att ta på oss lednings- och liknande ansvarsfulla uppdrag, från forskargruppsledare och uppåt, där vi inte längre företräder enbart oss själva utan större grupper och intressen. Personligen kan jag i någon mån känna av denna problematik,4 och spänningen som uppstår när överensstämmelsen inte är perfekt mellan å ena sidan organisationens som jag företräder intresse och å andra sidan något högre ideal. Jag vill gärna tänka på mig själv som en principfast person som hellre stiger av ett uppdrag än arbetar stick i stäv med mina ideal och vad jag tror på. Sådan principfasthet bör dock begagnas med viss omsorg och inte drivas in absurdum. För att arbeta konstruktivt i en organisation med många olika viljor behövs också ett visst mått av kompromissvilja. Jag kan inte påstå att denna balansgång ännu satt mig på några riktigt svåra prov,5 men jag är beredd på att de kan komma.

Fotnoter

1) Daniel Dennett har länge hört till mina favoriter bland nutida filosofer, inte för att jag alltid nödvändigtvis skulle hålla med honom utan mer för att han skriver så spänstigt och medryckande. Sina främsta insatser har han gjort inom medvetandefilosofin där han företräder en långt driven fysikalistisk uppfattning. Oftast citerad är hans bok Consciousness Explained från 1992, men som ingång i hans författarskap skulle jag personligen hellre rekommendera Sweet Dreams från 2005.

2) Evolutionary Psychology 8 (2010), 121-150.

3) Kjell-Olof Feldt är ett namn man kan komma att tänka på i sammanhanget.

4) Mina tyngsta uppdrag för närvarande är dem som (1) avdelningsföreståndare för matematisk statistik på Chalmers, (2) styrelseordförande för Nationellt centrum för matematikutbildning, och (3) ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för natur- och teknikvetenskap med ansvar för allokering av cirka en miljard SEK årligen i forskningsmedel.

5) Bland de svåraste är i så fall följande. Jag tycker det är på tok att VR (Vetenskapsrådet) fördelar forskningsmedel utan att på allvar ha befattat sig med de svåra frågorna kring att framtida teknikutveckling inte bara kan komma att bli mänskligheten till enorm nytta utan också till lika enorm skada eller rentav utplåning (ett ämne jag flera gånger snuddat vid min blogg). För en stor forskningsfinansiär borde det vara en självklarhet att skaffa sig en så god kunskapsöversikt som möjligt rörande vilka områden som har störst och riskfriast potential att bli till nytta, och vilka som är mer riskabla. Jag har drivit denna fråga inom VR, dock (hittills) utan framgång. Tills vidare har jag valt att stanna kvar på min förtroendepost i VR och agera med återhållsamhet i denna fråga i avvaktan på att ett bättre tillfälle skall öppna sig, hellre än att antingen stiga av i protest eller göra mig omöjlig genom att driva frågan alltför monomant.

7 kommentarer:

Nils sa...

Utgår från att du också skriver en artikel om människovärdet i koranen.

Patrik N sa...

Eller om människovärdet i Bibeln, den där boken som SD-anhängarna så ofta vurmar för. Same shit, different name, inte sant Nils?

Patrik Lindenfors sa...

Den kommentaren hamnade under fel inlägg. Man kan väl säga så här Nils, att vill du ha något speciellt ämne avhandlat som vi inte skriver om så kan du starta en egen blogg och skriva om det där.

Björn Bäckström sa...

Förhållandet att man ibland måste arbeta i strid med ens övertygelse är vanligt "överallt" och är hos oss givet av de demokratiska spelreglerna.
Det går ju alltid att säga "hit men inte längre" när smärtgränsen är på väg att passeras. Gränsdragningen är naturligtvis avhängigt socioekonomiska omständigheter; självbevarelsedriften, att försörja sig, är stark och kompromissar ibland övertygelsen. I en demokrati kan man ju också försvara enskilda nederlag med folkviljan.

När det gäller otroende präster hoppas jag de tröstar sig med att de har sett ljuset. En väg att lugna samvetet - som ju är mera påkallande hos hedningar än troende - är att i möjligaste mån oskadliggöra absurditeterna i läran genom att motarbeta den inom möjligheternas ramar i yrkesutövningen. För DEN ohederligheten krävs ingen förlåtelse; det dåliga samvetet bör inte vara inför uppdragsgivarna utan inför troende om man fortsatt spelar med i vidskepelserna.

För övrigt tycker jag någon modig prälle kunde starta en (anonym) sammanslutning för subversiv verksamhet. Om det finns en Gud får de säkert en sådans välsignelse sett i ljuset av allt elände som har skett i hans namn.

Per Ewert sa...

För att inte tala om alla de som befinner sig i jordens alla glada ateistiska sammanhang och i hemlighet börjar våga öppna sitt inre för Gud, trots det höga priset. Läs: Kina, läs: Nordkorea, läs: Huma...nister..na?

Patrik N sa...

Per Ewert,

Du har verkligen dille på att jämställa Humanisterna med diktaturen i Nordkorea. Trodde först inte att du menade vad du skrev men jag får revidera det.

Ulf Gustafsson sa...

Per Ewert,

"trots det höga priset"

Nej, jag tvivlar starkt på att någon behöver betala ett pris för att de ramlar dig, finner gudstro och lämnar Humanisterna. Humanistiska föräldrar tar förhoppningsvis inte avstånd från sina religiösa barn. Humanistiska vänner överger förhoppningsvis inte en vän som finner gud.

Det enda pris man kan betala är den dyrare medlemsavgiften i ett trossamfund och att man intar en intellektuellt mindre hållbar position. Men så länge det är ett fritt val, är det helt ok.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se