När jag sitter i trädgården en blöt septemberdag, sonen
lekande i gruset kring klätterställningen, får jag syn på en bladlus som kryper
på mina regnbyxor, ljus mot det mörkare gröna. Jag tar den på fingret och visar
för sonen, som betraktar den med – intresse? Likgiltighet? – innan han återgår
till leken och jag till betraktandet.
Jag slås av hur många likheter vi har, trots alla
skillnader. Vi har båda en höger- och en vänstersida, huvud och stjärt, rygg
och mage och lemmar, hon (gissar jag) ett par mer av det sistnämnda. Vi har
båda ett skelett, hon utanpå, jag inuti, med muskler som låter oss röra oss. Vi har båda syn, känsel och luktsinne,
och ett nervsystem som tar emot det sinnesorganen fångar in och låter oss reagera på vad livet bär oss. Hon saknar väl min
hörsel tror jag, jag hennes vingar. Våra sinnesceller är ordnade på lite olika sätt men
fungerar i stort sett likadant, hennes luktsinne sitter i de långa antennerna
som hon prövar luften med, synen i facettögon. Har hon också ett smaksinne, i snabeln som hon låter
spela över byxorna på en fåfäng jakt efter mat?
Går man in inuti oss blir likheterna än större. Tarmsystemen
är olika, men cellerna utvinner energin, orken som driver livet vidare, ur
maten på samma sätt – cellandningen, den som vi delar med alla syrekrävande
varelser, även växter och svampar. Vi behöver vatten, liksom allt levande, även
de anaeroba – syreoberoende – bakterierna djupt ner i sankmarkerna. Vi behöver
också de ämnen som bygger upp våra kroppar, mineraler, proteiner... Eld, luft, vatten, jord – livets fyra element (OBS metafor).
Likhet, släktskap, samhörighet. Jag är en del av samma
helhet, livets stora väv, som allt levande här på jorden. Den mångskiftande,
färgsprakande, ömtåliga väv som väver sig själv genom årmiljarderna, vars
mönster visar allas vår historia. Samtidigt är jag unik, utan min tråd i väven
skulle den ha sett annorlunda ut, jag är outbytbar.
Kan samma sak sägas om bladlusen? Att jag gissar att den är
en hon beror på hur de förökar sig – till skillnad från människan (vad vissa
gamla sagoböcker än vill låta påskina) har bladlusen nämligen förmågan till
partenogenes, jungfrufödsel. De förökar sig sexuellt, men sedan kläcks myriader
av honor som sprider sig över sin värld, och som alla inom sig bär ägg som ger
upphov till kloner av samma hona, som i sin tur bär på ägg, som matrjosjki,
de ryska dockorna, och alla resultatet av en enda befruktning – tidsförskjutna enäggstuslingar,
kunde man säga.
Jag är en genetiskt unik individ, men det kan inte sägas om
bladlusen. Det enda unika med den är att den befinner sig just här och nu. Den
beter sig på samma sätt som alla sina klonsystrar. Mitt beteende påverkas mer
av min omgivning, genom min formbara hjärna. Bladlusens handlingar har minimala
konsekvenser för omgivningen, min potential att orsaka gott eller ont är
betydligt större. På en kosmisk skala utjämnas förstås skillnaderna och jag
blir lika obetydlig som lusen – på sätt och vis trösterikt, jag behöver inte ta
mig själv på så förbaskat stort allvar – men det är här och nu vi är, där det
gäller, vilket också är trösterikt – jag kan faktiskt göra en skillnad där jag är.
Bladlusens handlingar, styrda av dess instinkter, har konsekvenser för det blad
den äter på, och för dess eventuella avkomlingars framtida handlingar. Mina handlingar,
styrda av erfarenhet och medvetet val (fritt? Vet ej) lika väl som av
instinkter, har konsekvenser som kan sprida sig som ringar på vattnet genom att
påverka andra människors beteende – mina barns och frus, mina elevers, andra
medmänniskors – lika väl som materiens och energins flöden genom vår vardag och
vårt samhälle. Mitt inflytande sträcker sig längre och därmed även mitt ansvar.
Det är ett ansvar som jag är tacksam över att få ta, tacksam
över att få vara människa. Det får mig att må bättre att kunna göra den
skillnaden, och att välja att faktiskt göra vad jag kan för att världen
förhoppningsvis skall bli en smula bättre att leva i. Det är en tacksamhet som bladlusen med sitt mer begränsade nervsystem aldrig
får känna, inte heller tacksamheten jag känner över att bladlusen och alla
mina andra medjordlingar finns här i världen och gör den så rik. Visst finns
det sådant jag hade kunnat vara utan – fästingar, till exempel – men det är det
pris man får betala, det får man ha överseende med, precis som man får ha
överseende med de smådåliga sidorna hos en människa man älskar.
Klorofyll är ju trots allt också tjockare än vatten…