17 sep. 2012

Bladlusens behag


När jag sitter i trädgården en blöt septemberdag, sonen lekande i gruset kring klätterställningen, får jag syn på en bladlus som kryper på mina regnbyxor, ljus mot det mörkare gröna. Jag tar den på fingret och visar för sonen, som betraktar den med – intresse? Likgiltighet? – innan han återgår till leken och jag till betraktandet.

Jag slås av hur många likheter vi har, trots alla skillnader. Vi har båda en höger- och en vänstersida, huvud och stjärt, rygg och mage och lemmar, hon (gissar jag) ett par mer av det sistnämnda. Vi har båda ett skelett, hon utanpå, jag inuti, med muskler som låter oss röra oss. Vi har båda syn, känsel och luktsinne, och ett nervsystem som tar emot det sinnesorganen fångar in och låter oss reagera på vad livet bär oss. Hon saknar väl min hörsel tror jag, jag hennes vingar. Våra sinnesceller är ordnade på lite olika sätt men fungerar i stort sett likadant, hennes luktsinne sitter i de långa antennerna som hon prövar luften med, synen i facettögon. Har hon också ett smaksinne, i snabeln som hon låter spela över byxorna på en fåfäng jakt efter mat?

Går man in inuti oss blir likheterna än större. Tarmsystemen är olika, men cellerna utvinner energin, orken som driver livet vidare, ur maten på samma sätt – cellandningen, den som vi delar med alla syrekrävande varelser, även växter och svampar. Vi behöver vatten, liksom allt levande, även de anaeroba – syreoberoende – bakterierna djupt ner i sankmarkerna. Vi behöver också de ämnen som bygger upp våra kroppar, mineraler, proteiner... Eld, luft, vatten, jord – livets fyra element (OBS metafor).

Likhet, släktskap, samhörighet. Jag är en del av samma helhet, livets stora väv, som allt levande här på jorden. Den mångskiftande, färgsprakande, ömtåliga väv som väver sig själv genom årmiljarderna, vars mönster visar allas vår historia. Samtidigt är jag unik, utan min tråd i väven skulle den ha sett annorlunda ut, jag är outbytbar.

Kan samma sak sägas om bladlusen? Att jag gissar att den är en hon beror på hur de förökar sig – till skillnad från människan (vad vissa gamla sagoböcker än vill låta påskina) har bladlusen nämligen förmågan till partenogenes, jungfrufödsel. De förökar sig sexuellt, men sedan kläcks myriader av honor som sprider sig över sin värld, och som alla inom sig bär ägg som ger upphov till kloner av samma hona, som i sin tur bär på ägg, som matrjosjki, de ryska dockorna, och alla resultatet av en enda befruktning – tidsförskjutna enäggstuslingar, kunde man säga.

Jag är en genetiskt unik individ, men det kan inte sägas om bladlusen. Det enda unika med den är att den befinner sig just här och nu. Den beter sig på samma sätt som alla sina klonsystrar. Mitt beteende påverkas mer av min omgivning, genom min formbara hjärna. Bladlusens handlingar har minimala konsekvenser för omgivningen, min potential att orsaka gott eller ont är betydligt större. På en kosmisk skala utjämnas förstås skillnaderna och jag blir lika obetydlig som lusen – på sätt och vis trösterikt, jag behöver inte ta mig själv på så förbaskat stort allvar – men det är här och nu vi är, där det gäller, vilket också är trösterikt – jag kan faktiskt göra en skillnad där jag är.
 
Bladlusens handlingar, styrda av dess instinkter, har konsekvenser för det blad den äter på, och för dess eventuella avkomlingars framtida handlingar. Mina handlingar, styrda av erfarenhet och medvetet val (fritt? Vet ej) lika väl som av instinkter, har konsekvenser som kan sprida sig som ringar på vattnet genom att påverka andra människors beteende – mina barns och frus, mina elevers, andra medmänniskors – lika väl som materiens och energins flöden genom vår vardag och vårt samhälle. Mitt inflytande sträcker sig längre och därmed även mitt ansvar.

Det är ett ansvar som jag är tacksam över att få ta, tacksam över att få vara människa. Det får mig att må bättre att kunna göra den skillnaden, och att välja att faktiskt göra vad jag kan för att världen förhoppningsvis skall bli en smula bättre att leva i. Det är en tacksamhet som bladlusen med sitt mer begränsade nervsystem aldrig får känna, inte heller tacksamheten jag känner över att bladlusen och alla mina andra medjordlingar finns här i världen och gör den så rik. Visst finns det sådant jag hade kunnat vara utan – fästingar, till exempel – men det är det pris man får betala, det får man ha överseende med, precis som man får ha överseende med de smådåliga sidorna hos en människa man älskar.

Klorofyll är ju trots allt också tjockare än vatten…

3 kommentarer:

Eric Wadenius sa...

Fint! Kul med lite omväxling till det annars allt så seriösa eller allt så sarkastiska!;)

Xenolith sa...

Bladlöss är i sig oerhört spännande - enligt senaste rapporterna tycks de kunna tillgodogöra sig energin hos solljus - någon sorts fotosyntes vilket gör dem unika inom djurvärden- Se http://xenosidian.blogspot.se/2012/08/solatare.html

Björn Bäckström sa...

Xenolith 2012-09-17 22:14

Bladlusens gröna färg kommer sig av klorofyll. Någon som fått en "bärfis" i munnen med blåbären i skogen? Samma metabolism som bladlusen plus att den smakar fan tycker bofinken som lämnar den i fred. De små gröna männen från Mars lever också direkt av fotosyntesen. Behöver inte gå omvägen över marsipan och annat. Sant! ;-) Vi borde också genmanipulera!

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se