25 feb. 2013

Humanisterna vs kyrkan

Gästinlägg av Anna Lundin - som skriver på bloggen: Så tänker Anna Lundin
________________________________________________________________________________

Jag gick ur Svenska kyrkan för några år sedan på grund av att jag inte är kristen och för att fira det faktum att det inte är lag på att tillhöra ett religiöst samfund i Sverige. Av någon anledning kände jag att jag ville ingå i en annan livsåskådningsgemenskap, så då gick jag med i Humanisterna.

Sedan dess har jag uppskattat det bidrag till den offentliga debatten som Humanisterna har stått för. Vad gäller Christer Sturmark så brukar jag hålla med honom i sak, även om jag inte alltid tycker att han lyckas göra ett sympatiskt intryck. Men som livsåskådningsgemenskap har de lämnat en del övrigt att önska, inte minst för att de inte har haft någon lokalavdelning i Västerås.

Jag har märkt att det finns en diskussion i föreningen om vad den ska ha för roll i det avseendet, vissa anser att det inte är önskvärt eller till och med skadligt att ha en gemenskap, eftersom det skapar dogmer som sedan inte kan ifrågasättas om jag förstått det rätt. Andra vill ha en förening som mer är ett alternativ till kyrkan, med ceremonier, gemenskap, välgörenhetsarbete etc.

Själv lutar jag åt att jag faktiskt skulle vilja ha ett alternativ till kyrkan. Jag är fortfarande aktiv där genom att sjunga i kör och därigenom delta i gudstjänster och det retar mig att jag känner att jag behöver det, eftersom det blir lite awkward när det är dags för nattvard och trosbekännelse.

Vad är det då jag får ut av kyrkan? Går det att pussla ihop det med hjälp av körsång, konsertbesök, föreningsliv, yoga, föreläsningar mm? Det som jag tycker att det är svårt att hitta en ersättning för är att det finns ett ställe där snälla människor träffas varje vecka och riktar uppmärksamheten mot livsfrågorna, njuter av musik, fikar och lyssnar på en talare som filosoferar kring livet. De är alltid där och man kan gå dit när man har lust. Det trista för mig är då att det alltid måste ta avstamp i bibeln, men man får ta vad som bjuds när alternativen saknas. I New York besökte jag Unity church, och de hade precis det upplägg jag skulle vilja ha. Intressanta talare, bra musik, fin stämning och någon sorts fridshälsning där man fick önska välgång till sina stolsgrannar. Tror inte de nämnde Jesus alls trots att de kallade sig en kristen kyrka. Men tydligen var det ändå viktigt att göra det. Frågan är om det var för att det var USA, i Sverige kanske det inte behöver vara så? Eller blir det tomt och menlöst om det inte kretsar kring något man tror (eller låtsas tro) på?

Skulle jag få önska så skulle Humanisterna kunna vara en spretig organisation där olika slags människor stod för olika delar av verksamheten och som sysslade med många olika saker och därmed lockade till sig fler människor. Jag tycker dessutom att eftersom Humanisterna är den organisation som gjort anspråk på att ha alternativa ceremonier till begravningar, bröllop och konfirmation så passar det illa att resten av verksamheten begränsar sig till religionskritik. Jag kan tycka att de som endast vill ha en förening som framhäver vetenskap och kritiserar religion och vidskeplighet kan gå med i Vetenskap och Folkbildning till exempel. En sådan förening kommer aldrig att bli särskilt stor och behöver inte vara det heller. Alternativet att starta en annan förening som ordnar med ceremonier och samlar sekulärister verkar betydligt krångligare.

På det första mötet med de sex personer som ville starta upp en lokalförening för Humanisterna här i Västerås härom veckan, uppfattade jag det dock som om jag var den enda som var inne på det här spåret. De flesta var mer sugna på att vässa argumenten för att debattera meningsmotståndare och att diskutera religionskritik. Det har jag i och för sig inte något emot, och det var människor som jag kan tänka mig att träffa igen. Till nästa gång ska vi ta med oss något som vi vill dela med oss av till varandra. Eftersom jag kände att jag representerar den falangen så ska jag läsa Religion for Atheists av Alain de Botton. Det hade inte blivit av annars. Vidare tänkte jag ta med en artikel av Herman Lindqvist som visar hur kristendomen har lagt beslag på en tradition, lucia, som till ganska liten del är kristen. (Minns ännu prästen i Debatt som hävdade att barnen hade på sig "kristuskläder och S:t Staffans strut".) Slutligen så ska det äntligen bli av att jag pysslar ihop den piprensarmodell av det Flygande spaghettimonstret som jag så länge tänkt göra. Så det kommer definitivt något bra ur detta för min del.

/Anna Lundin

23 kommentarer:

Camilla Grepe sa...

En hemlis, Anna, men prästen sa efteråt att hon ansåg att bara kristna borde få vara lediga vid jul eftersom det var "en kristen högtid". Det finns mycket dumhet att kämpa mot :-)

Hälsningar
Camilla
(mamman i debatten)

Anna sa...

Jag minns dig med! Tycker att du gjorde en bra insats.

Camilla Grepe sa...

Tack!

Patrik N sa...

Tack för ditt inlägg Anna, skriv gärna mer framöver.

Håkan W sa...

Anna, uppskattar Ditt inlägg mycket, Humanistbloggen behöver lite breddning. (Tack, Ulf!)

Känner själv väl igen mig i stycket som börjar med "Vad är det då jag får ut av kyrkan?".

Jag slutade kalla mig kristen för flera år sedan - jag kan helt enkelt inte köpa hela paketet, med allt vad det innebär av sannings- och exklusivitetsanspråk - MEN jag får fortfarande ut nå't av mina kyrkobesök, och resonerar kring dem på samma sätt som Du.

"Det trista för mig är då att det alltid måste ta avstamp i bibeln, men man får ta vad som bjuds när alternativen saknas."

Kunde inte uttryckt det bättre själv...

Lars Torstensson sa...

Jag håller med Anna Lundin, och jag är helt emot Per Dannefjords uppfattning att det är fel att skapa en gemenskap kring humanistisk ideologi. När kritiskt förnuft är en beståndsdel i ideologin finns det ingen risk att gemenskapen befäster stela dogmer.

En framgångsrik folkrörelse måste både ha det stora och det lilla perspektivet. De stora samhällsfrågorna tar vi upp i diskussioner och tidskriftsartiklar. Men dessutom bör vi skapa utrymme för personliga möten och annan verksamhet som ger personlig tillfredsställelse. T ex kafé- och pubkvällar. Jag tror att det rätt mycket är sådant som gör att folk blir motiverade och stannar kvar i en förening.

Kyrkan har insett det, vi borde också göra det.

Lokatt sa...

Jag förstår faktiskt inte alls hur man som icke-troende kan känna någon sorts dragning till kyrkan och kyrkorummet,och så stark att man efter körsången stannar kvar över nattvard och trosbekännelse.
Kyrkobesök som det du Anna beskriver i USA där man kanske inte ens nämnde Jesus, kallar jag Pastor Jansson- religiositet - en sorts oärlig feghet (obs jag syftar inte på din person Anna! Men på förhållningssättet).
Gemenskap och meningsfullhet kan man ju få på annat håll, utan hokuspokus och falska löften! Visst är kandelabrarna och guldornamenten i kyrkan vackra, men den torterade och döende som hänger därframme är makaber. När man som jag aldrig blivit indoktrinerad åt något religiöst håll blir det något av en gåta att moderna upplysta människor, som Håkan W skriver, får ut något ur sina kyrkobesök.- Såvitt det inte gäller en brusande orgelkonsert i Lunds domkyrka, som kan vara helt underbar, en rysare! Men som jag inte kopplar till något som helst osynligt högre väsen, jo kanske J S Bachs ande då...

Ulf Gustafsson sa...

Jag anser att Per Dannefjord har det mesta rätt i sitt resonemang. Samtidigt önskar jag att det kunde finnas sekulära samlingsplatser som de Anna Lundin skriver om.

Att dessa samlingar liknar religiösa dito tycker jag är fel att hänga upp sig på. Det är helt enkelt så att religionerna utvecklat former som är välanpassade till allmänmänskliga behov. Det viktiga är bara att lämna dogmerna och hålla traditionerna kort. (Vilket inte är helt lätt.)

Lokatt sa...

Nu när jag ändå har gått igång här vill jag apropå att någon nämnde Luciafirandet, upprepa att jag tycker att denna irrelevanta "tradition" ska tas bort! Ett konstigt firande av ett katolskt "helgon". Vad gör hon här? Hur kom damen hit? Ingen tycks riktigt veta. Jag för min del tror att idékläckaren var en pilsk farbror som såg sin chans att äntligen få skåda unga damer i bara nattsärken. Nej låt oss istället tända hedniska brasor och åkalla solen i vintermörkret, sådär som vi gjorde förr, innan han Ansgar dök upp och förstörde alltihop.

Patrik Lindenfors sa...

Får jag rekommendera synteisterna för den som vill ha ateistisk religion? De vill behålla godbitarna i religionen men är samtidigt övertygade ateister. http://syntheism.org/ Det finns en engelskspråkig och en svenskspråkig grupp på FB om någon vill gå med. Jag är med i båda, inte för att jag håller med utan för att jag tycker det är ett intressant initiativ värt att veta mer om. Jag tror inte det är Humanisternas väg att gå, men för dem som längtar efter det sakrala men tappat sin gudstro kanske det lockar.

Patrik N sa...

Det är inte särskilt svårt, tycker jag, att förstå att människor vill samlas runt en lägereld. Vi har gjort det länge och vi har haft stor nytta av att hålla samman. Ska man hålla samman behöver man någonting att samlas runt, en lägereld, en idé, ett krucifix eller någonting annat. Gemenskap är någonting eftersträvansvärt i sig, vad man måste ge akt på är bara när vårt djupa behov av att känna gemenskap utnyttjas av den som inser kraften i den samlade gemenskapen. Svaret på det problemet är inte att ge upp gemenskapen utan att vara medveten om farorna i att den kan utnyttjas.

Ulf Gustafsson sa...

Patrik N,

"Svaret på det problemet är inte att ge upp gemenskapen utan att vara medveten om farorna i att den kan utnyttjas."

Jag tror inte medvetenhet om farorna räcker. Som Per D säger riskerar "alltid ifrågasätta", "kristisk tänkande" bli dogmer som egentligen inte används inom gemenskapen.

Patrik N sa...

Varken medvetenhet eller kritiskt tänkande räcker till om de egentligen inte används.

Ulf Gustafsson sa...

och en gemenskap är ett utmärkt instrument att stänga med dessa funktioner.

Jag vet inte vad lösningen är, det kanske bara är något som måste accepteras. Mitt vägval är att en gemenskaps fördelar och nackdelar måste vägas samman, vi får helt enkelt kompromissa.

Vill påminna om Karim Jebaris föredrag om Ateism 2.0 som i stort överensstämmer med Per Dannefjords resonemang.
http://humanistbloggen.blogspot.se/2012/11/upplysning-inte-ateism-20.html

Kristian Grönqvist sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ulf Gustafsson sa...

Kristian G,

Om du bara använder ett lite mer vårdat språk och låter bli att sjukdomsstämpla andra, så tas dina kommentarer emot här också.

Ps. ateister är inte lika med humanister och Humanisterna företräder inte alla ateister.

Carl Gustaf Olofsson sa...

Tack Anna Lundin för din intressanta och personliga blogg. Jag rör mig själv i samma komplicerade mentala landskap och har grubblat mycket kring olika hållningar och lösningar. Och inte minst utifrån att jag inte tror att jag är ensam om att känna ett behov av ett löpande seriöst samtal om livets villkor, svårigheter, möjligheter, glädje – utifrån ett uttalat sekulärt/existentiellt/ateistiskt perspektiv. Under ett antal år trodde jag fullt och fast att denna typ av samtal skulle kunna växa fram inom Svenska kyrkan utifrån en tydligt artikulerad existentiell, sekulär, ateistisk tolkning av kristen tro (en kyrka med två portar! - tjusigt och poetiskt). När jag till slut insåg att denna förhoppning var naiv och blåögd gick jag med några års fördröjning med i Humanisterna. Dels för den tydliga kritiken mot alla former av ”övernaturlig” religion. Dawkins, Hitchens och Sturmark m.fl. är bra på detta. Och det behövs! Inte minst för att denna form av religion och religiositet tenderar att blockera det breda livsåskådningssamtal som jag tror är jätteviktigt.

Det andra skälet att jag gick med i Humanisterna var just att det var en sekulär livsåskådningsorganisation. Hur jag ser på detta senare har under de två och ett halvt år jag varit medlem förändrats en del. Jag tror inte det riktigt är möjligt för Humanisterna att stå för en ”sekulärhumanistiskt livssåskådning”. Helt enkelt för att det bara inom Humanisterna finns ett antal olika ”sekulärhumanistiska livsåsådningar”. Och det är helt okej. Att däremot i opinionsbildning tydligt stå upp för behovet av ett öppet, löpande livsåskådningssamtal utifrån en tydlig sekulär, ateistisk grund tror jag är jätteviktigt. Och det kan man göra med kraft och skärpa utan att på något sätt ge sken av att Humanisterna har alla svaren.

Vad vi som Humanister skulle kunna bidra med är att aktivt försöka skapa scener och arenor för ett löpande öppet samtal om livets glädje och svårigheter utifrån ett medvetet och uttalat sekulärt/ateistiskt paradigm. Och som är öppet för alla. Humanisternas uppgift skulle vara att bidra till att skapa scenerna och, kanske viktigast, hjälpa till att upprätthålla en tydlig sekulär, ateistisk ram. Och när vi sedan tar till orda i sådana samtal gör vi det aldrig som representant för Humanisterna utan som enskilda personer som grubblar över livet utifrån ett sekulärt/ateistiskt grundperspektiv.

Apropå min egen resa i detta mentala landskap blev det en lång blogg för snart en månad sedan med rubriken ”Nr 37. Sökes: Ateistkristen präst med stark förankring i traditionen”. (kan googlas)

Kristian Grönqvist sa...

Ulf

Jag sa det jag sa och dög det inte så dög det inte. Enkelt.

Birgitta sa...

Som medlem i Humanisterna sen några år är jag en av dem som starkt instämmer i och delar både Annas och C G Olofssons tankar. Vi behöver levande, spretiga och mycket öppna mötesplatser som kontinuerligt är tillgängliga för samtal, upplevelser, fördjupning och gemenskap. Trots de risker som kan finnas.
Är det kanske dags för mer konkreta tankar och planer i den riktningen???

Birgitta

Svante sa...

Jag förstår Dannefjords resonemang om att gemenskap kan leda fel. Men all mänsklig interaktion blir ju en massa slags gemenskaper. Bara för att gemenskap kan leda fel så ska man ju inte strunta i det. Det går inte att göra någonting alls om man ska ha som föresats att det absolut inte kan gå fel. Vi har ju dessutom detta att vi starkt hävdar det kritiska tänkandet, det är väl bra att ha gemenskap kring?

För egen del ser jag inom Humanisterna mer av fika, pubar, sommarveckor m.m. där man samtalar om livsfrågor. Jag tänker nog som Anna Lundin där. Men jag vill inte att det ska grunda sig på religion, till skillnad från Anna Lundin så skulle jag inte godta det i kyrklig regi.

Redan idag funkar det bra att Humanisterna är en spretig organisation. Vi har både de som vill ha ceremonier, gemenskap och sociala aktiviteter och de som är mer strikt inriktade på sakfrågor som opinionsbildare. Finns även andra spektra i organisationen.

Svante sa...

Jag personligen förstår inte heller detta med att det skulle vara så fantastiskt med kyrkobyggnaden, håller med Lokatt där. Jag kan absolut gå in i en kyrka, men jag ser den mer som ett museum. Däremot så har jag inte så mycket mot detta med Lucia, för övrigt ett intressant exempel på en tradition med blandat ursprung. Man kan ju i vilket fall tända brasor i vintermörkret, liksom vi gör vid Valborg.

Svante sa...

Ulf G, 26/2 kl 12.36;

Om man har en mycket bred definition av ateister som alla som på frågan ”Tror du på gud?” INTE svarar ”Ja”, så anser jag att man som Humanist även är ateist, något slags ateist i alla fall.

Helt klart är att alla ateister inte är Humanister i alla fall.

Svante sa...

Jag är andlig ateist och Humanist. Man behöver inte religion för att förundras och fascineras av tillvaron. Man kan som Humanist fascineras över stjärnhimlen, mångmiljonåriga fossil eller över tanken på att vi är stjärnstoft. imponeras över människans historia, kunskap, verksamhet och potential. Även vi ateister och Humanister funderar över döden, mening i livet, oändligheten, framtiden m.m.. Vi har drömmar och fantasier, men kan skilja fantasi/dröm från verkligheten. Vi är också intresserade av litteratur, film, musik, konst och poesi. Ceremonier, gemenskap och traditioner är inte förbehållet religiösa.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se