5 maj 2013

Begravningen av Scyld - ur Beowulf

Sedan gick Scyld, den mångkringdrifne,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare buro honom då
Till hafvets svall, som han sjelf bedt,

Medan Scyldingarnes vän, den dyre landsfursten,
Länge egde bud och välde.
Der stod i hamnen med ringad stäf
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm

Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den frejdade vid masten. Der var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjerran vägar.
Ej har jag hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,

Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjerran i hafvets våld.
Ej torftigare utstyrde de honom med gåfvor,
Med stora skatter, än de hade gjort,

Hvilka i början, då han ännu var barn,
Sändt honom åstad ensam öfver vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt öfver hans hufvud, läto vågorna bära honom,
Öfvergåfvo honom åt hafvet. Deras håg var dyster,

Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjeltar under himlen, boende i salar,
Säga för sannt hvem som fick denna last.

2 kommentarer:

Björn Bäckström sa...

Dystert. Gravmjöd i stället för champagne!

Lokatt sa...

Sorgligt.
Men stiligt på något vis!

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se