11 maj 2013

Människor ger mening och tröst

Anders Piltz, professor emeritus och präst i dominikanerordern, skriver i tidningarna Dagen och Signum två snarlika krönikor som båda tar avstamp i en krönika av Niklas Orrenius i DN. Inledning i Piltz krönikor är som följer:
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ett land där religionen helst inte ska synas. Men det är svårt att hålla på den principen, i den mån som religion är den viktigaste enskilda faktor som skänker mening och tröst. Men hur ska man förstå detta, om fenomenet religion inte får synas? Vi blir tondöva, tafatta och okunniga inför religiösa uttryck.
Först låt oss se hur Piltz modifierar vad Orrenius skrev. Orrenius skriver:
I sekulära Sverige är de flesta med i något religiöst samfund. Svenska kyrkan har 6,4 miljoner medlemmar. Att be, att gå till kyrkan, moskén och synagogan ger tröst och mening i människors liv. Men hur ska vi förstå det om vi aldrig låter religionen synas? Vi blir tondöva, tafatta och okunniga inför religiösa uttryck.
Det är alltså Piltz åsikt att "religioner är den viktigaste enskildafaktorn som skänker mening och tröst", även om han gör ett försök med att lägga orden i Orrenius mun. Visst är det så att de aktiviteter som sker i de relisiösa samfunden ger många mening och tröst i deras liv. Men det är knappast den vanligaste eller viktigaste faktorn i Sverige.

Mening i livet uppstår t.ex. genom att ge eller få kärlek, i samvaro med andra, när man hjälper andra eller när man, ensam eller tillsammans med andra, strävar mot ett uppsatt mål. Dessa aktiviteter kan ske i en moské, men meningen som skapas i en familj, en innebandyklubb eller i ett frimärkssamlaralbum är precis lika verklig och fyller samma funktion. Religioner skapar ingen extra fin mening, de skapar bara mening på sitt sätt. De grundläggande mekanismerna är dock desamma i allt meningsskapande.

Att ge tröst när någon dött har religiösa samfund i Sverige fortfarande närmast monopol på. Men samfunden står bara för ramen. Trösten ges av de nära och kära som deltar vid begravningen. Ta bort dem, och kyrkan och prästen skulle inte ge mycket tröst för det stora flertalet sörjande. Istället är det så att familj och vänner ger lika mycket tröst när en begravning sker under sekulära former. Tröst behöver vi även i andra situationer i livet: vid ett förlorat jobb, en sprucken relation mm. Vid dessa tillfällen söker sig inte en majoritet till de religiösa samfunden, utan till medmänniskor.

Religionen är inte den viktigaste enskildafaktorn, det är människor. Om det är en sak religioner gör så är det att i vissa fall förringa människors betydelse. Därför skall vi vara försiktiga med att ge det speciellt religiösa uttrycket - det utommänskliga - för mycket plats. Det enda detta gör är att försvåra tröst och meningsskapandet.

1 kommentar:

arne andersson sa...

Detta är något obegripligt...
Självklart är det människor som sköter trösten och männskor som har relationerna...
För de flesta.
För en del så är en Gud en relation.
Det finns lika många lösningar på detta problem som,det finns människor.
Inlägget är ett "skott i luften".

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se