23 aug. 2013

Dagens Seglora: "Hur har vi det med postmodernismen?"

Jag kan inte undanhålla er detta citat, från ett inlägg på Dagens Seglora av Tomas Lindbom.
Persikan har en kärna i mitten. Det finns ingen kärna i människors liv. Fysiken har lärt oss att atomen inte längre är den minsta beståndsdelen. Det finns ingen minsta enhet. Varför skulle människorna tro på en kärna i deras tillvaro? 
Från den runda, stora löken plockar man däremot skal efter skal och till slut finns bara tomheten. Går det att sätta ihop en skalad lök till en ny helhet? Det är det vi försöker att göra. Bygga en ny värld med nya skal som läggs till varandra, det ena utanpå det andra. Tyvärr verkar det vara en rätt fåfäng sysselsättning. Löken kommer aldrig att återuppstå om den en gång är skalad.
Postmodernismen dog i slutet av 90-talet i och med Sokalaffären. Men berätta inget. Postmoderna texter är så oerhört underhållande. ("Dog" som i "tas inte längre på så stort allvar", inte som i "försvann")

4 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

"Kyrkan behöver mer postmodernismen", sa Lindbom. Åh jäsiken, tänkte Gud, och han försvann i ett moln av lökpulver.

Olle Svensk Strand sa...

Ja, jäsiken. Postmodernisterna, de hade man ju sina duster med på åttiotalets arkeologi- och antroplogistudier.

Undras just om Linbom använmts sig av den här när han skrev texten: http://www.elsewhere.org/pomo/

Anonym sa...

Jag förstår inte riktigt varför du tycker så illa om postmodernism och kulturrelativism. I grunden är dessa teorier, i vart fall mitt tycke, uttryck för en sund skeptisk attityd till påståenden om objektiva fakta. Sedan är det naturligtvis så att somliga går för långt och blir löjliga, men inom områden som rör sociala, moraliska och kulturella förhållanden är det snarare ett faktum att ingenting är objektivt sant i samma betydelse som exempelvis gravitationen är det.

Att erkänna att väldigt mycket i mänsklig tillvaro beror på kontext betyder ju inte att kritik blir omöjligt, bara att man är medveten om att de åsikter och synsätt jag har till stor del bottnar i mig själv. Om jag i en diskussion påstår att X är sämre än Y så måste jag försöka förstå varför jag tycker att Y är bättre och sedan hitta någon som jag och min motpart har gemensamt. Om jag exempelvis påstår att kapitalism är bättre än kommunism så kan jag kanske få medhåll om jag först förstår min motparts intresse för klassklyftor och sedan kan visa att marknadsekonomi är ett mer effektivt sätt att minska fattigdom och sprida ägande. Men det kräver att vi båda delar ett i sig subjektivt intresse för att minska fattigdom och sprida ägande.

Motsatsen till postmodernism och kulturrelativism är ju det vi ser i de sämsta uttrycken för religion och politik. Det är övertygelsen om att det finns objektiva värden som människor inte har rätt eller förmåga att ändra alldeles oavsett vad de själva vill och hur välmotiverade argumenten för förändring är. Det är här vi hittar de naivaste föreställningarna om naturlag, gudomlig vilja, ödestro och materialism.

Patrik Lindenfors sa...

Postmodernism är i grunden, precis som du säger, sund. Den drog dock iväg alldeles för långt och ledde till någon sorts "allt är ok" och "inget går att veta", samt ordbajseri av det mer bisarra slaget. Jag tror vi alla - inte minst vi naturvetare - fick oss en sund påminnelse om tillvarons osäkerhet i och med postmodernismen - det var en väldigt bra period att doktorera på, om man säger så. Men excesserna - själva det postmoderna projektet - känns rätt överståndet. (Men frågar du de humanister (akademiska humanister) jag arbetar med håller postmodernisterna fortfarande stånd på en del institutioner, till exempel historiska institutionen i Stockholm. På universitetet finns dock också Marxister och psykoanalytiker, man ska inte beskylla oss för att förändras för snabbt.)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se