23 aug. 2013

Posthumanism är Humanism

Kultur- och idédebattprogrammet OBS i P1 sände i veckan ett avsnitt om posthumanism. Här följer ett stycke av programmet:
Posthumanism? Vad är det? 
Jo, posthumanismen en av de mest intressanta och radikala teoribildningarna just nu, en filosofisk inriktning som vill bryta med den traditionella föreställningen om människan som alltings mått. 
Om de postmoderna tänkarna löste upp de stora historiska, sociala och politiska berättelserna och ifrågasatte möjligheten att hitta sanningen med stort S, så vill de posthumanistiska teoretikerna lösa upp föreställningen om människan med stor M. De vill krossa tanken på människan som ett slutet subjekt. Enligt posthumanisterna finns det varken något enhetlig kropp, eller något enhetligt medvetande. Livet och jaget är istället öppet och poröst. 
Där postmodernisterna lyfte fram språk, symboler och medier, lyfter posthumanisterna fram teknik, biologi och ekologi. 
Eller, annorlunda uttryckt: Föreställningen att människan är en unik rationell individ, klart avskild från din omvärld är en bluff, en grov lögn som följt oss genom idéhistorien, en lögn som har haft särskilt stor betydelse för de humanistiska vetenskaperna. [...] 
För Rosi Braidotti [en av posthumanismens mest centrala tänkare] finns inga skarpa linjer mellan teknik, biologi och kultur. Hon menar att de forskare som verkar inom humanvetenskapen inte längre kan blunda för de enorma språng som naturvetarna tagit inom nanoteknologi, neurovetenskap eller bioteknik. Och det går inte heller att bortse ifrån den moderna dator- och medietekniken.
Det är intressant när gränsen mellan humanvetenskapen (humaniorian) och naturvetenskaperna suddas ut (förutsatt att naturvetenskaperna behåller sin stringens). Att närmandet inom posthumanismen sker från humanvetenskapens sida, är än intressantare. Det vanliga är att det naturvetenskapen som utvidgar sin domän, motarbetas och beskylls för scientism.

Detta är också välkommet ur ett humanistiskt livsåskådningperspektiv.

Humanismen som livsåskådning präglades länge av humanvetenskaperna (t.ex. filosofi och psykologi). Humanistisk bildning var något centralt. Naturalismen har funnits med hela tiden, men genom naturvetenskapliga framgångar har den de senaste decennierna fått en starkare position. Naturvetenskapen har tagit över. Humanvetenskaperna ses på med viss misstänksamhet.

Denna förändring tror jag drevs på av att Darwins evolutionsteori blev allmänt accepterad och det fick filosofiska konsekvenser. Sedan bidrog modern vetenskapsteori till att empiri och skepticism fick en starkare ställning inom livsåskådningshumanismen.

Människans särställning har redan ifrågasatts inom Humanismen. Vi är i stort ett djur bland andra. Det är inte hållbart att se människan som en fullständigt rationell varelse. "Vi tror på människan" är inte längre en helt gångbar devis. Ur dessa aspekten är vår livssyn redan posthumanistisk.

När humanvetenskaperna smittas av struktur och lärdomar från naturvetenskaperna kommer förhoppningsvis misstänksamheten mot dem minska. Detta sker redan inom delar av filosofin och psykologin. När fler humanvetenskaper omvandlas kommer de återinförlivas i Humanismen, vilken åter blir en bred bildningstradition.
Humanism may be coming to an end as humanism transforms itself into something one must helplessly call posthumanism.   - Ihab Hassan (1977)
Hassan hade lite fel. Humanism omformas till något man måste kalla Humanism.

3 kommentarer:

StaffanG sa...

Detta är intressant, men egentligen tror jag att man behöver precisera att humanismen som (sekulär) livsåskådning faktiskt aldrig har präglades av humanvetenskaperna, däremot har humanismen som kultursyn och bildningsideal gjort det.

Här finns en skillnad mellan den huvudsakligen fransk-engelska, radikala, politiska, sekulära och rationalistiska riktning av humanismen som växte fram från 1700-talets upplysningstid och framåt och det tyska humanismbegrepp som ställt kultur och bildning i centrum. Den förra har varit reformvänlig, närmast revolutionär, medan den senare har varit betydligt mer konservativ.

Inställningen till vetenskapens reduktionistiska metoder har hela tiden skilt sig åt och humanismen som livsåskådning har alltid bejakat dess resultat som grund för sin världsbild - inte minst då evolutionsteorin, som korrigerat människans plats i naturen.

Ulf Gustafsson sa...

Jag var medvetet glidande i mina definitioner av humanism i detta inlägg.

Sedan vill jag framhålla en lös tråd från antikens humanism-embryo, via upplysningen till dagens (sekulär) humanism.

Gunnar sa...

Jag skulle kunna tänka mig att lösa upp Posthumanisterna med stort P. Det är och förblir omöjligt att säga vad en människa är, alltså att svara på frågan "vad är en människa". Wittgenstein klargjorde detta när han sade att "vad som hör till världens väsen kan språket inte uttrycka". Vi hör till världens väsen och språket kan därför inte uttrycka vad vi är.

Gunnar Odhner

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se