24 aug. 2013

"Religionens frikort i idrotten"

Patrick Ekwall skriver i en krönika i Expressen om Religionens frikort i idrotten med anledning av debatten om att manifestationer till stöd för homosexuella stoppades vid friidrotts-VM i Moskva.
IOK, SOK, fotbollspampar, andra pampar, Tomas-ristar och andra har i stället valt att ha ett generellt förbud gentemot alla budskap. Utom det religiösa. 
Du får alltså inte stötta en mänsklig rättighet eller visa en tröja som visar texten "Min dotter är snäll" men du får bära ett stort kors runt halsen, kyssa det inför kamerorna och lägga dig på marken för att tydligt tacka någon där uppe. 
Du kommer till och med undan med att säga att homosex tillåts inte i min religion, för det är accepterat att skylla på en gud men inte på dumhet eller kultur. Du får springa OS-lopp i slöja, vilket förstås borde vara självklart men för väldigt många kvinnor i världen står slöjan för förtryck. 
Jag skulle kunna drista mig till att hävda - förenklat och generaliserat men jag tror att ni vill förstå - att religion står för all världens elände i sin allra sämsta utformning. 
Och ändå vill idrottens makthavare göra skillnad.
Inte den mest nyanserade texten, men nyanser har aldrig varit sportjournalisters paradgren. (Om vi bortser från Bengt Grive som givit oss nyanserna "mörkvitt", "spaljégrönt" och "blåbärsrisgrönt".)

24 kommentarer:

Nils sa...

"nyanser har aldrig varit sportjournalisters paradgren"

Årets understatement. Ekwall har rätt om religionen, men i övrigt…

Sportradion hade i eftermiddag ett längre inslag om nagelmålningen och i påannonseringen berättades att de skulle tala med Mona Sahlin.

Mona Sahlin? Jamen tjena – vad spännande, vad hon skulle komma att tycka hade man ju ingen aaaaaaning om.

Intervjuad Expressenjournalister berättade hur svenska journalister blev hjältar på pressläktaren i Moskva tack var Tregaros geniala nagelmålning. Naturligtvis det som förklarar proportionslösheten – journalisterna bekräftar varandra och skapar känslan av att vara mitt i händelsernas centrum.

Så här skrev Wennerholm i Aftonbladet:

"Emma Green Tregaro var detta VM:s verkliga huvudperson om vi ser det ur ett nationellt perspektiv,
Hon tog ställning i en fråga som engagerade i stort sett hela det svenska folket.
Abeba Aregawi sprang hem ett VM-guld som alla förväntade sig.
Så vad är störst?
Jag röstar på Emma."

Om inte Aregawi inte ont anande traskat ut i minfältet och direkt trampat på en mina skulle han väl blivit anklagad för rasism.

Jag delar helt Johan Hakelius uppfattning att den här saken handlar inte om homosexuellas rättigheter utan om svenskars möjlighet att få känna sig godare än alla andra.

Samtidigt kommer rubriker om att IOK-chefen Rogge kritiserar Isinbajeva för hennes utttalanden. Och det må han göra, men samtidigt tillåter han länder ställa upp i OS som har dödsstraff för homosexualitet.

Kristian Grönqvist sa...

Igen har det genomgoda Sverige fått en antihjälte när de riktiga hjältarna lyste med sin frånvaro.

Den sanne hjälten Aregawi, visade sig inte vara journalistiskt riktig svensk...
...och det måste vara pinsamt. Svart och allt, nyligen invandrad, något att visa upp för världen, med rätt religion, ja hela paketet... och så visar det sig att den "rätta" religionen slår tillbaka med förlamande kraft.

Och sedan bortförklaringarna...

Aldrig har väl en journalistkår så fått smyga hem med svansen mellan benen och så brutalt uppvisat sin omvärldsokunskap. Allt som inte var svenskt blev plötsligt så jättefel. Här var det plötsligt uppenbart att vi "gillar olika" bara när det intellektuellt passar oss. Svenskarnas polityr ramlade av och fram dök det upp alldeles vanliga kålsupare med alldeles vanliga kålsupares fasoner.

Såna väckarklockor skulle behövas en gång i veckan.
Vi är nog inte så goda som vi föreställer oss, inte så duktiga heller, vi skulle nog kanske må bra av någon reality-check nu och då...

Ulf Gustafsson sa...

För mig är det större att försvara homosexuellas lika rättigheter än att vinna VM-guld, speciellt i en miljö där detta är kontroversiellt.

Att dela upp livet i olika arenor, där olika värdesystem råder, passar dem som vill ha sina tveksamma värderingar i fred. Det är en form av multikulturalism.

Sedan när man gjort upp med nationalismen blir ett VM-guld av Aregawi på 1500 m lika intressant ett av Obergföll i spjut.

Kristian Grönqvist sa...

Nu var det ju faktiskt så att det handlade om tävlingar i friidrott och inte i humanism eller politik.

Ulf Gustafsson sa...

Och att ha en uppsättning värderingar på Stadion, en annan i Husby och en tredje i Sveg kallar jag värderelativism eller multikulturalism. Helt okej om man gillar det. Det gör inte jag.

Kenneth Karlsson sa...

Friidrott handlar turligt nog, och än så länge, om att springa fortast, hoppa och kasta längst. Inte om att vara mest "god". Att t ex kyssa ett kors är för det mesta en personlig gest, inte en demonstration. Personliga gester hör hemma på en idrottsarena, dock inte demonstrationer.

Kristian Grönqvist sa...

Ulf

Får man gissa att du inte gillade ämnet gymnastik och idrott...?

Ulf Gustafsson sa...

Kristian G,

Jo, det gjorde jag. Hade femma i idrott på gymnasiet.

Nog med spekulationer om mig, håll dig till inlägg i sakfrågan.

Kristian Grönqvist sa...

Och så en annan sida av saken.
Ulf . Du antyder på ett trumpet och halvbarnsligt sätt att jag skulle olika värderingar på olika ställen.
Jag ser bara inte idrottsarenan som en arena för feminism, humanism, kommunism, nazism, HBTQ-ism eller någon annan ism. Det tar bara bort focus från det som utövas. Gillar man det inte, tycker jag inte att man skall gå dit.

Kristian Grönqvist sa...

Flåt syftningsfelet med det sista inte...

Ulf Gustafsson sa...

Kristian G,

"HBTQ-ism" ?!?!

Men CIS-ism då? Men det är tydligen krav på idrottsarenan.

Sedan är det intressant att se vad du ogillar mer än religion. Inte ett ord om att kristendom, islam, ... inte hör hemma på idrottsarenan.

Anonym sa...

Detta ständiga korskyssande och gudstackande är för mig helt obegripligt. Om det nu är Gud som bestämmer vem som vinner så är ju inte den egna idrottsliga ansträngningen värd något. Att frivilligt förminska betydelsen av sina egna ansträngningar upplever jag som en lättare form av självhat.

Gunnar Lindholm sa...

Precis Måns, de glömmer också bort att skälla på sin Gud/gudar ifall de inte vinner. Då är det plötsligt den egna insatsen som var dålig. Eller att de har syndat eller någon annan har syndat. Tänk vilka idéer man kan få av religion.

Om. I gudaprisande är en personlig gest, vore skicka finger uppåt i luften också det vid nederlag?

Kristian Grönqvist sa...

Ulf

Nu är Du mer än lovligt oresonlig.
Idrotten är organiserad, precis som allt annat. Ofta av fd idrottsmän. Vill Du ändra i organisationen, så att de skulle intressera sig för något annat än idrott i organisationen, tex filosofi, relativism eller Humanism, så har Du full frihet att ställa upp i organisationen, men jag tvivlar på att någon skulle anse Dig kompetent med dagens inställning. Jag skulle inte anse det.
Idrottsrörelsen har som uppgift att arrangera tävlingar för deltagare från hela världen, inte bara för svenska besservissrar.
Inse Din begränsning Ulf.

Ulf Gustafsson sa...

Kristian G,

Jag har sagt att det "större" att stå upp för allmänna mänskliga rättigheter, än att vinna VM-guld.

Jag anser det både skall vara tillåtet att måla sina naglar i regnbågensfärger och att få bära ett kors runt halsen.

Jag har inte sagt att idrottsrörelsen inte får upprätta sina egna regler. Men de måste acceptera att jag kritiserar dem.

Detta tycker du är oresonligt och att jag inte inser mina begränsningar????

Lennart W sa...

Måns och Gunnar, en annan märklighet - för en Humanist? - är hur ovanligt det är med folk som inte vinner högsta priserna att de förbannar sina föräldrar och vänner och medarbetare och tränare osv. Likafullt står de där och tackar samma människor när de väl har fått sin Oscar eller vad det nu kan handla om. Och förminskar sina egna insatser..?

Fast en annan möjlighet är förstås att sånt där ändå är exempel på sådant som inte s a s förbrukas. Man KAN både vara tacksam till sina föräldrar för allt de har ställt upp med OCH stolt över den egna insatsen. Ju fler man delar glädjen med desto mer glädje. Magiskt.

Kenneth Karlsson sa...

Att måla naglarna i regnbågsfärger var i det här fallet en demonstration, förvisso disktret, men ändock. Demonstrationer hör inte hemma på en friidrottsarena.

Att bära ett kors runt halsen är för det mesta inte en demonstration.

Anonym sa...

Lennart W,

Att uttrycka sin tacksamhet till de personer som ställt upp och varit en förutsättning för att man har kunnat träna och kanske också kommit med faktisk hjälp gällande träningsmetoder och annat är ju inte riktigt samma sak som att be Gud om hjälp att vinna när man står på startlinjen i finalen tillsammans med ett par andra som ber om samma sak till samma Gud. Inte heller är det samma sak som att säga att vinsten var Guds vilja eller att "nu ligger det i Guds händer". Det förra är inte på något vis en förminskning av den egna insatsen men det är däremot det senare.

Kristian Grönqvist sa...

Naturligtvis försvann förklaringen ut i outer space Ulf.

Men så här Är det.

Det är ofrånkomligt, när man arrangerar internationella tävlingar, att flera deltagare har olika livsåskådningar(religioner) och personligen uttrycker detta på olika sätt.

Då är religionen personlig.

Om däremot någon tävlingsarrangör skulle tvinga publiken att buga sig mot Mecka eller kyssa ett kors varje gång någon utför något bra, så skulle religionen ha fått ett så genomgripande grepp om tillställningen att jag skulle tycka det var genant, på gränsen till puerilt.

Ungefär så förhåller jag mig till detta. När jag vill titta på idrott, har bara idrottsprestationen någon betydelse, inte färgen eller livsåskådningen.

Lite som med Carola. Kors kring halsen i TV OK, men trams om den gode guden och Bibeln, kunde vi varit utan. Hon tappade halva Sverige där.

Lennart W sa...

Måns, hur vet du hur de som kysser t.ex. korset efter en seger tänker om det? Har du t.ex. talat med dem om det, eller gissar/spekulerar/fantiserar du bara?

Ove sa...

Kenneth Karlsson,

"Att måla naglarna i regnbågsfärger var i det här fallet en demonstration, förvisso disktret, men ändock. Demonstrationer hör inte hemma på en friidrottsarena.

Att bära ett kors runt halsen är för det mesta inte en demonstration."

Jaha, enligt vems definition?

Gunnar Lindholm sa...

Kenneth, i vilket läge hade nagel målningen inte varit en zemonstration? I förra vm?
Nagelmålningen var kanske en del av livsåskådning eller religionen? En personlig religiös yttring. Eller det är bara de allra största religionerna som räknas?

Kristian Grönqvist sa...

Gunnar

Du vet själv att så inte var fallet.

Kenneth Karlsson sa...

Ove,

enligt min iakttagelse. Det är ganska lätt att se när det hela är en demonstration mot något, eller för något. Det finns förstås gråzoner även här, men om någon gör ett korstecken innan start eller nåt liknande, så är det för det mesta en personlig gest, kanske en ritual, för att göra den tävlande lugnare.

Gunnar,
nagelmålningen i detta fall var en uppenbar demonstration, annars hade vi inte haft den här diskussionen.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se