22 nov. 2013

En tidig dunbolsterteolog

Alfredssons "Ringaren" har publicerats här förut. Denna gång sätts klassikern in i en aktuell kontext via en inledande text författad av Staffan Gunnarson.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2003 mottog Hasse Alfredsson Hedeniuspriset av Humanisterna. I motiveringen nämndes inte minst hans oförglömliga monolog om Pastor Jansson – “Ringaren”, från revyn Gröna Hund, 1962. Denna klassiker, som driver med svensk kristendom “post-Hedenius” är precis lika aktuell idag, om inte ännu mer.

Vid den tiden fanns ännu statskyrkosystemet kvar, som också skötte folkbokföringen. Alfredsson låter bland annat sin revyfigur meddela att numera ansvarar Statskyrkan för bokföringen, medan frikyrkan tar hand om det religiösa. På den vägen är det kan man kanske säga, åtminstone för dem som tar tron bokstavligt. Inom Svenska kyrkan är man som bekant djupt oeniga på denna punkt, om tron speglar verkligheten eller bara är en konstruktion, en symbol för annat, oklart vad. Kyrkoherde Jansson beskrivs i monologen som en modern präst, som varken tycks kunna budorden eller har några bestämda åsikter om någonting. Livet kan i predikan liknas vid vad som helst; en spårvagn eller en fotbollsmatch, vara segt som plast eller tomt som en påse.

En reflexion kan vara att Jansson inte bara påminner om svenska präster av idag, utan även om Jesus. Han sägs ju också ha talat i liknelser, som inte ens lärjungarna förstod. När de inte fattade, hånade han dem för att de var dumma, rent av förstockade. Inte lätt att hänga med alltid alltså, när trons vise män lägger ut texten. Ingen skugga bör dock falla på predikanterna och eventuella brister i deras pedagogik, utan allt vi behöver göra är att kasta bort vårt förnuft och utan kritiska frågor öppna våra hjärtan för mysteriet och frälsningen, som i alla totalitära ideologier. Detta är inte en ny, utan mycket gammal tanke. I själva verket utgör den grunden för kristendomen och redan där hittar vi förklaringen till “dunbolsterteologin”.

Som Paulus skriver i Första Korinthierbrevet:
“Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. /.../ Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. /.../ Guds dårskap är visare än människorna “.
Klart som korvspad att några inskränkta rationalister inte kan komma och göra sig besvär i sådana sammanhang, där dårskapen regerar. Så visst finns tydligheten där i den kristna teologin: Lita på gud bara, så ordnar sig allt, no questions asked.

4 kommentarer:

Mattias sa...

Grejen är väl att Ulf så att säga slår huvudet på spiken, men får det att låta som ett problem: "Lita på gud bara, så ordnar sig allt". Det är väl själva grunddoktrinen? Knappast "dunbolster", om det är uppställt som något i motsatsställning till något slags tydlighetsteologi.

Det stora problemet är väl, som det alltid varit, att begreppen om Gud, nåden, syndaförlåtelsen etc, inte är rationella. De begrips inte rationellt, och de försvaras inte på rationella grunder. Och det har uppenbarligen retat gallfeber på sekularister i åratal. Som här, ännu ett inlägg på Humanistbloggen om dessa irrationella troende. Den här dialektiken lyfter liksom inte riktigt.

Ulf Gustafsson sa...

Mattias,

Det var Staffan Gunnarsons ord, men det spelar mindre roll.

Problemet är att är att många kristna försöker försvara sin tillit till Gud med rationella argument eller argument i rationellförklädnad, det är inte helt enkelt att hålla isär.

StaffanG sa...

Kan bara instämma med Ulf här. Om man ger upp alla ambitioner av att vilja ha uppfattningar förenliga med vetenskap, påstående om att man har kunskap om gudsnärvaro eller att den tro man hyser bör vägleda samhälle, politik och moral och bara är en lek, då försvinner i hög grad problemet. Troende ger tyvärr inte upp detta. Det är dessa "double standards" som inte bara retar folk, utan som gör det nödvändigt att ifrågasätta dessa hållningar och en plikt att dra fram dem i ljuset.

Jag har aldrig mött en kristen som inte talar om sin tro som sanning. Då måste vi diskutera vad sanning är, hur vi får kunskap om denna och vad det får för konsekvenser om vi inte alls accepterar samma metoder att uppnå sanningen, åtminstone om sanningen ska tillåtas få någon konsekvens för etik, politik, undervisning etc.

Religion är dessvärre allt annat än en lek, utan tas på största allvar av kanske de allra flesta människor i världen. Inför andra Gulfkriget mötte t ex norske statsministern Bondevik (själv präst och kristdemokrat) George W Bush. Den amerikanske presidenten berättade att gud hade gett honom uppdraget att gå i krig, medan Bondevik sa att hans tro förbjöd honom att stödja krig. Oavsett vad man tycker i sakfrågan är dessa argument ogiltiga för ett rationellt beslut och för ett irrationellt beslut? Ja, tydligen hjälper det inte att tro eller tycka sig uppfatta guds vilja för att bilda sig någon klar uppfattning.

Vad är då kristen tro, annat än den enskildes samvete tolkat som viljan hos en gud? Kommer vi närmare sanningen genom att tro eller respektera tron? Att upphöja det subjektiva till sanning är väldigt godtyckligt och farligt för ett samhälle och även för individer.

Det som förenar alla teologer är oviljan att bemöta relevanta, kritiska frågor, men det sker på litet olika nivå. Några försöker svara på ett trevligt, humoristiskt och varmt sätt, som kan verka väldigt ödmjukt, men ständigt lyser föraktet för det mänskliga förnuftet igenom och kravet på exklusivitet för den egna tron. Detta skapar inte goda förutsättningar för ett förtroendeingivande samtal, utan ger bilden av att vissa människor har tillgång till informationskanaler och sinnen som andra människor saknar. Detta inte bara bryter mot vår förståelse av våra biologiskt framevolverade kroppar och hjärnor, utan även mot demokratiska ideal, minst lika mycket som mot rationaliteten.

Dessutom är det väl så, egentligen, att religiösa människor faktiskt anser det rationellt att tro. Varför skulle man annars öht ägna sig åt att argumentera för saken? Få troende skulle själva tillstå att de är oförnuftiga, utan de anser sig ha goda skäl (logiskt och rationellt) för sin tro.

Lokatt sa...

Hasse Alfredsson är ett snille. Så gammal sketch och fortfarande så rolig.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se