8 nov. 2013

Markus Birro förstår inte allas rätt att slippa meningslösa plågor i livets slutskede

Anna Bergström och Christer Sturmark om dödshjälp:
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Markus Birro skriver i en krönika (Expressen 6/11) om farorna med att ”leka gud”. Utifrån sitt perspektiv vill han beröva andra människor rätten att besluta över sina liv och avkräver oss alla, mot Gud, oss själva, våra medmänniskor och våra familjer att kämpa för liv så länge liv finns. Birro argumenterar nedvärderande gentemot personer som strider för sin och andras rätt till en värdig död utifrån ett trossystem som majoriteten av Sveriges befolkningen inte tillhör, och utan att fråga om lov. Och detta om vårt liv, om vår död – med hänvisning till att det som skulle häva svårt sjuka personers önskan att få avsluta sitt liv på ett säkert och värdigt sätt är ”…En varm hand. En god bok. En enda människa som bryr sig.” – som om dessa personer saknar detta? Maken till självcentrerat och oreflekterat perspektiv får man leta efter.

Sedan tidigare vet vi att en majoritet av Sveriges befolkning ställer sig positiva till dödshjälp om en person lider av en obotlig sjukdom (Sifo 2010) samt att var tredje läkare är positiv till läkarassisterat självmord (att en läkare skriver ut läkemedel som en patient själv får ta). Att rätten till en värdig död trots det ännu inte är en viktig värdefråga som diskuteras på bred politisk front är ett mysterium. Trots att majoriteten av Sveriges befolkning alltså ställer sig positiva att ha större inflytande i frågan att påverka den vård hon får i livets slutskede, tycks många politiker förlamade inför det faktum att Socialminister Hägglund lagt locket på.

Vi har mött människor som lider av obotliga och med tiden smärtsamma sjukdomar som valt att strida för sin egen rätt att samla sina nära för ett tryggt och värdigt farväl innan dagen då den ”naturliga” döden inträffar – efter lång tid av meningslösa och mycket svåra plågor.

Att som Birro hänvisa till en gud som har ”utmätt vår tid” och därmed beröva människor rätten att besluta över sitt eget liv är djupt respektlöst.

Viktigt att veta i frågan är att den nya Patientmaktsutredningen klargör att beslutskompetenta patienter som inte lider av någon allvarlig psykisk störning har en absolut vetorätt mot hälso- och sjukvården. Det innebär till exempel att de har rätt att avsäga sig livsuppehållande behandlingar. Marcus Birro får givetvis för egen del motsätta sig denna utväg för att det är ”ogudaktigt” men att tvinga in andra i hans religiösa svärmerier är oacceptabelt.

Frågan om läkarassisterat självmord diskuteras just nu i många länder. I Quebec i Kanada ligger ett lagförslag med stöd över partigränserna som, om det går igenom, kommer leda till att myndiga patienter som lider av en obotlig och allvarlig sjukdom som leder till irreversibel försämring kan få medicinsk hjälp att avsluta sitt liv. I Frankrike diskuteras en lag som öppnar rättsliga vägar för medicinsk hjälp som ”kan avsluta livet med värdighet”. Den brittiska rörelsen Dignity in Dying växer och i Sverige arbetar föreningen Rätten till en värdig död för att lyftas frågan på den politiska dagordningen.

Samtliga opinionsdrivande grupper i frågan om individens rätt till en värdig död påtalar vikten av att det finns tydliga riktlinjer som säkerställer vad som gäller – något som är viktigt för såväl patient som vårdpersonal. Om läkarassisterat självmord ska legaliseras är det med bakgrunden att det är patientens, inte någon guds, aktiva val.

Marcus Birro kommer inte att nå konsensus med oss i frågan om Gud har en plan för våra liv – vi tror nämligen inte att livet är ”heligt” för någon annan än för oss själva. Men vi tror – det gör förhoppningsvis också Birro - att det finns goda skäl för ansvariga politiker att ta frågan om en värdig död på största allvar.

Anna Bergström, med. dr. och styrelseledamot i Rätten Till en Värdig Död
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna

31 kommentarer:

Björn Bäckström sa...

"Viktigt att veta i frågan är att den nya Patientmaktsutredningen klargör att beslutskompetenta patienter som inte lider av någon allvarlig psykisk störning har en absolut vetorätt mot hälso- och sjukvården."

Det här är väl den springande punkten. Vem bedömer det psykiska tillståndet? Eller räcker det att vederbörande i sjukdomens tidiga skede deklarerar att han/hon vill ha hjälp senare även om vederbörande då inte har förmåga att kommunicera? Ungefär som att tidigt bestämma sig till organdonator?

Är det inte accepterat att smärtlindring ska ges i livets slutskede om påkallat. Medför det inte också en förkortning till det ondvikliga slutet? Någon med erfarenhet av palliativ vård?

Har det här nedan någon bäring i ämnet eller är det ett ”Birroargument”?

http://machineslikeus.com/news/patient-vegetative-state-not-just-aware-paying-attention

StaffanG sa...

Palliativ vård är utmärkt och uppskattas av många, men att helt ta bort smärta och för vissa ansett som onödigt lidande går inte. Medicinering och droger kan också upplevas som ovärdigt, då det riskerar att ta bort det som skulle göra sista tiden meningsfull (om smärtan kunde undvikas) i relation till anhöriga, att kunna ta del av information, nyheter, samtal m.m. Att pendla mellan stor plåga och att vara neddrogad utan att kunna uppfatta världen klart, utgör inte en lockande tillvaro för alla (om och när det går dit hän).

Det handlar knappast om att någon ska förespråka aktiv dödshjälp, bara att möjliggöra detta för den som uttryckligen önskar så. Ett etiskt dilemma blir det hur vi än gör och gränsdragningar kan alltid diskuteras, det kommer vi aldrig ifrån. Världen är inte perfekt i det hänseendet. poängen är att förbud mot frivillig eutanasi inte löser saken åt oss. Oönskat, onödigt lidande och kval står mot för tidig död i tveksamma situationer, men individens informerade val borde kunna prioriteras före dogmer och bli det minst dåliga i en välfungerande vård. De erfarenheter som finns från andra länder bör analyseras noga i Sverige och man kan inte bara diskutera utifrån skräckexempel och hypotetiska fall.

Lokatt sa...

Jag vill påminna om den flamländska dokumentären "Mitt sista år". Se den. - Om det fortfarande går, det var ett tag sedan den visades på teve.
Den handlar om en medelålders trebarnsmor som långsamt tynar bort i cancer. Mot slutet ser hon ut att väga kanske trettio kilo. Men hon kan välja hur hon vill dö, hon kan själv bestämma.
Man får följa familjen under hennes sista tid, se hennes farväl till alla, och till slut får man vara med när hon dör,i sitt vardagsrum, omgiven av sin man och barnen som sitter hos henne i dubbelsängen. Barnen håller om henne , håller hennes händer. Hennes läkare som också tycks vara hennes vän ställer frågan en sista gång: vill hon detta? Ja. Han ger henne ett glas med en vätska, och hon dör efter bara några sekunder, helt lugnt med en liten suck .

Unknown sa...

Frågan är hur många som tycker vad. Att säga "Marcus Birro får givetvis motsätta....". Det är inte bara han, de är många och deras argument kan inte viftas bort. Det handlar om många religiösa, många i "handikaprörelsen", och mängder av medicinare - och där sitter proppen inte hos Birro.

Jag tror att stöten måste sättas in mot läkarnas rädsla att assistera och rädslan att andra ska börja välja vem som ska dö mot sin vilja. Oron är på allvar och måste tas med varje grupp för sig.

Anders Bergdahl sa...

Tyvärr når inte den palliativa vården alla och det är sällan som de som får palliativvård är aktuella för eutanasi, kanske aldrig. Inom palliativ vård så kan man söva patienter om lidandet blir allt för svårt, de sov då i ett par timmar eller en dag till att de dör.
De problematiska fallen är inte där det är månader, veckor eller dagar till döden. I dessa fall vill de flesta vara med och vakna så länge som möjligt och, en del föredrar viss smärta till förmån för att känna sig mer alert. Oftast går det att göra den sista tiden meningsfull för dessa patienter och deras anhöriga med palliativvård.
Problemet är det som har svåra sjukdomar med långsam progressiv där det kan handla om många år i ett tillstånd där man kanske inte ens kan fukta sin egen mun med dryck.
De som har en sådan svår sjukdom måste få bestämma om sin egen vård och om när och hur de vill dö. Bland dessa patienter förekommer att de tar livet av sig tidigt, medan de fortfarande kan själva, just för att översittare bestämmer åt dem.
Personer som tror att dem som, Birro har rätt att leka gud genom att ta sig rätten att bestämma över ANDRAS liv är vidriga och emaptilösa. De borde skämmas och deras människofientliga livsåskådning förtjänar inte mer respekt än andra fascistoida synsätt...

Lokatt sa...

Jag är sedan ett antal år medlem i Rätten Till en Värdig Död.

Birro - pöh!

Lennart W sa...

Ibland får man intrycket av att vissa tror att Hägglund eller kanske rent av Birro styr vårt land och alltid har gjort det, men t.ex. sossarna hade ju faktiskt makten hur länge som helst. Det här handlar nog därför inte bara om religion eller ens bara om politik.

Ja, det är svårt att värja sig mot argument som handlar om svårt plågade sjuka utan hopp om att bli friska. Det tycker jag med, personligen. Men handlar dödshjälp bara om sådana fall? I Belgien är det iaf tydligen ett 50-tal varje år som helt legalt får hjälp att ta livet av sig bara pga psykiska problem. Ett alternativ iaf i sådana fall kan ju tänkas vara att istället sätta in resurser för att hjälpa dessa att vilja leva vidare. Fast det kanske är för dyrt? Om det inte är som i Belgien som vi vill ha det här, är det bra om man är väldigt noga med hur lagen ser ut, och t.ex. inte rusar fram så fort.

DN: Dödshjälp efter misslyckat könsbyte

Sen gör Sturmark och Bergström också en grej av att Birro skulle tillhöra en liten minoritet i Sverige. Och därför inte bör yttra sig om hur han anser att våra lagar ska vara??

I så fall kanske det är på sin plats att påminna om att Humanisterna faktiskt är MYCKET mindre än Katolska Kyrkan - i Sverige - mätt i medlemsantal. Och ändå ganska mycket mindre gapiga, trots Birro, om hur de vill ha lagarna i vårt land.

Unknown sa...

Anders.

Att klaga på Birro leder ingenstans eftersom han inte har makt. Artikeln blir därför en risk för Pyrrhusseger om man som vanligt ser religion och religiösa som ett problem. Bland oss kristna finns många som också önskar öppnad laglig möjlighet till dödshjälp. Anna och Christer borde publicera sig i vård-, läkare-, handikapp- och socialpolitikstidningar. Men där krävs fler argument, ex medicinska argument mot livets helgd hos Hippokrates medicinska etik samt hur assisterandet av dödshjälp ska kunna ses som god vård.

Släpp Birro men ta argumenten som Rom och läkarkåren delar på allvar. Själv vill jag ha laglig dödshjälp och ser inget teologiskt problem med det eller strid med min tro.

Anna sa...

Alla plågor är väl meningslösa om man menar att "gud" är en illusion? Inte bara i livets slutskede,väl?

Ulf Gustafsson sa...

Det är bra att Birro bemöts eftersom ha för fram felaktiga argument, men också resonerar ologiskt.

Självklart skall samhället hjälpa dem de kan att leva vidare. Men i enstaka fall finns det inget mer att göra. Då skall dödshjälp finnas som ett sista alternativ.

Frågan handlar också om samhället/staten skall bestämma vilka liv som är värda att leva. Eftersom det är rätt att staten inte skall besluta om vilka liv som är värda att rädda, är det också rimligt att staten också inte beslutar om att liv "räddas" mot livets egen vilja.

Ulf Gustafsson sa...

Anna,

Nej, plågor är inte meningslösa utan Gud. Smärta är en viktig information om hur vi mår och att något är fel. Långvariga smärtor/plågor har samma funktion.

Men ofta finns det mening att ta sig igenom plågorna. Man kan bidra med andra saker för andra eller för sig självt som är meningsfullt.

I undantagsfall finns bara plågorna och de kommer inte upphöra.

Ulf Gustafsson sa...

Nu hittade jag på BeritHs kommentar

BeritH sa...

"Det irriterar mig storligen att en person med så ”egna” åsikter som Birro får oemotsagd komma till tals i den stora aftonblaskan om något han inte vet särskilt mycket om. Han berättar om de egna flummiga tonårsfantasierna över tankar om döden. Det låter som om detta vore det närmsta han varit döden. Och ”full som en sjöman”. Vadå? Är sjömän fulla? Nå, han var väl då inte vid ” sina sinnens fulle bruk” ändå. Fyllesnack.

Det är förolämpande att ta denna oansenliga erfarenhet som utgångspunkt för ett resonemang om mogna, ofta gamla människors ångest och lidande i livets slutskede. Birro visar okunskap om ämnet och dessutom dåligt omdöme. Men visst - detta var ju heller inte första gången!

Vem bedömer det psykiska tillståndet hos en person som ber om dödshjälp? Svar - det är så tydligt att människan tänker klart när hon yttrar sig om sig själv och sin egen förestående död, sina egna önskemål. Personen visar att hen har tänkt hela tanken ut, så att säga, till sista andetaget. Ingen bit finns kvar som inte är bearbetad och genomgången. Ibland, om det finns någon som helst tveksamhet, kan psykiater konsulteras. En sådan kan dock inte spärra in en person som tänker rationellt på psyket.

Konstigt argument hos Birro, för övrigt, att han hänvisar till en gud som utmätt vår tid. Han borde väl då vara mäkta upprörd över att läkarna inte gör annat än flyttar på denna tidpunkt framåt nu för tiden, dvs de ser till att förlänga livet på oss alla genom att bota i de fall, där sjukdomen hade fått ha naturens (guds?) gång, väl personen hade dött tidigare.

Så - snacka om att leka gud! Det gör våra läkare dagligen på alla sjukhus.
Berit - också medlem i RTVD, Rätten Till en Värdig Död"

Anders Bergdahl sa...

Anna, och Ulf,

För mig som ateist finn absolut ingen menig, inget värde, i lidande eller smärta. Kan smärta undvikas så är det alltid bra... Detta är ju ett av dem skäl som gör ateistiska personer till humanister, vi bryr oss om personen och försöker inte komma med floskler som att "ditt lidande är en del av Guds plan"
Jag tror också att ni har helt fel när ni tror att dödshjälp är mest aktuellt för äldre, jag är rätt övertygad om att det är tvärt om. Om man ser många år av lidande framför sig så är det värre en dessa sista timmar som den palliativa vården nästan alltid kan hantera, om innatgenom sedering.
Det som fick Birra att skriva sit dravel var att även barn skulle kunna få dödshjälp i Belgien, en självklar sak egentligen. Varför ska barn tvingas att lida när ingen bot finns, varför vill Birra att barn ska lida. Vad i hans livsåkådning gör att vill orsaka onödigt lidande hos barn, är han sadist? Eller är han en del av en sadistisk religion?

Kristian Grönqvist sa...

Anna

Smärta är som en alarmsignal som blivit på. Ser Du något omoralisk i att stänga alarmet... Lär Dig gärna lite biologi.

Anders Bergdahl sa...

När vi vet vad smärtan beror på, som vid cancer, så är adekvat smärtlindring en moralisk plikt. Den smärtan ör meningslöst lidande som vi måste lindra om vi kan.
Samma vid ett benbrott, när vi vet vad det är eller ofta innan läkaren vet exakt ges morfin. Hög smärta är påfrestande för kroppen, smärtlindring behövs alltså rent biologiskt. Utan adekvat smärtlindring förkortas livet....

Unknown sa...

Vad är viktigast: 1) att gnälla på Birro och spekulera i om hans åsikt beror på okänd faktor x eller y 2) att debattera dödshjälp så att det införs? Samtidigt som vi pratar så är det läkare som jobbar emot dödshjälp. Birro är etiskt en "sitting duck" , hur ska vi bemöta medicinare som är det riktiga problemet?

Lokatt sa...

Anders Bergdahl

..."floskler som att "ditt lidande är en del av Guds plan"

Jag vill tillägga den än mer populära religiösa floskeln "Lidande förädlar människans sinne".
PC Jersild skrev i någon av sina böcker att det oftast (alltid?) är tvärtom.
Den lidande blir självupptagen, han kan inte annat, fokuserad på sig själv och sin plåga. Han förmår inte utvecklas genom att ta till sig omvärlden, han är fast inne i sin personliga olycka som ständigt gör sig påmind. Världen reduceras till ett brinnande torterat Jag.
Det finns ingen poäng med lidandet, detta är bara en av tusen lögnaktiga påståenden från den gode gudens smarta uttolkare.

Unknown sa...

Lokatt.

Du som är med i 'Rätten till en värdig död', hur menar du att man kan/ska påverka alla motståndare som inte är religiösa och är det bra att ta hjälp av oss som på religiös grund inte är emot dödshjälp utan är för dödshjälp troligen på samma grund som ni/du?

Anders Bergdahl sa...

Görel,

En del av de inom vården som är emot eutanasi kanske får stöd i Birros artikel. I Attt de har stöd från andra...

Unknown sa...

Anders B.

Det tror jag inte. Medicinare delar vanligen inte synen på att "Gud gett oss livet" utan de hänger upp sig på tolkningar av Hippokrates och dyl. "Handikaprörelsen" går på ytterligare andra idéer som rädsla att bli en ekonomisk börda. Så det är "neurosen att få bota" (läkare) + "paternalism c/a autonomi" som är de egentliga problemen.

Jag tror inte ens att Birro utgör en så stor inspiration för katoliker i Sverige eftersom hans åsikter är ganska ordinära och inte speciellt filosofiskt tunga.

Men det kanske är så att folk på denna blogg inte har tyngre argument ;-) för dödshjälp än att svärta ned en katolsk skribent
för hans agument mot dödshjälp.

Jag skulle vilja att vi alla höjde nivån en aning.

Hur får vi en läkare att gå med på att det inte är emot tanken på "god vård" att assistera vid dödshjälp? Hur får vi tex läkare och annan personal inom landets all hospiceverksamheten att acceptera dödshjälp?

---
(Hospice är en sektor där ett kraftfullt motstånd finns oavsett livssyn/religion eftersom det strider mot hospicerörelsens grundtankar (Att Dame Cicely Saunders var kristen blev i Hospicerörelsens utveckling helt underordnat))

Ulf Gustafsson sa...

Anders B,

Jag blandade två olika betydelser av ordet "mening" i min kommentar 11:19.

Först använde jag ordet i betydelsen "avsikt". Det är detta jag uppfattar religiiösa avser när de säger att lidande är meningsfullt, d.v.s. att Gud har en avsikt med människors lidande.

Sedan använder jag ordet i betydelsen ett värde. Smärtsignaler kan i och för sig har ett värde i att de signelar att kroppen skadats.

I övrigt måste du helt missförstått vad jag skrivit. Men det kanske blev fel från din sida när du adresserade mig (och Anna) i din hela kommentar 12:40.

Anders Bergdahl sa...

Ulf,

Jag förstår dig men mitt inlägg blev lite missvisande...

Görel,

Det är INTE inom hospice eller palliativ vård som det egentliga behovet av dödshjälp finns, primärt. Oftast Kan god palliativ vård göra eutanasi helt onödigt, det är de få undantagen och primärt de med långa förlopp där dödenden är utsträckt i månader som är problemet.
Ett relaterat problem är i vissa fall att läkare inte vågar ge adekvat smärt lindring, de kan ske av två skäl. Ett är att de på grund av bristande erfarenhet missbedömer patientens tolerans för morfin preparat och också är rädda att bli anklagade för dödshjälp när extrema doser ges. Det ör relativt vanligt att dödliga doser ges, det sker för att patienten har utvecklat tolerans så att en normalt dödllig dos inte ens get smärtlindring, ibland ges dock doser som gör att dödenden kan sägas påskyndas... Då detta sker dagligen är det ett problem för att det i princip kan tolkas som eutanasi.. I verkligheten så har dock smärt lindringen som helhet oftast förlängt livet.
Att man inom hospice oftast är emot eutanasi har defenitivt med religion att göra just för att många inom hospice har en religiös grund och detta beror defenitivt på Saunders.... Men som sagt även om eutanasi var lagligt är det inte på hospice den behövs utom för att säkra att den bård som redan ges garanterat ska vara laglig. Tyvärr finns här en gråzon...

Unknown sa...

Anders B

Då har vi väldigt skilda erfarenheter. De jag träffat inom hospice - utom direkt kyrkliga sådana har inte talat om religion, utan om den vacklande viljan, som en del som också måste respekteras som vacklande och osäker, samtidigt har jag aldrig stött på läkare som varit fega att medicinera, t o m så till den grad att det blir en letal förgiftning via metaboliter av morfin, lågt födointag och andra mediciner. Fast de vet att personen kommer dö, ger de denna medicinering eftersom den inte är olaglig och smärtstillandet ses definierat som behandling. Jag tror att vi måste våga tala om döden som god vård, hur hårt det än låter, och börjar vi med de långsamt men irreversibelt döende
är det lättare. Samtidigt måste vi lyfta frågorna om vad som är ett gott liv, vid sidan av vad är en god död, eftersom frågan om vad som är ett gott och "heligt" liv är det som behövs i debatten kring de som inte är irreversibelt döende, men den gruppen är svårare, och där får vi vara beredda att vika oss till praktiken med irreversibelt döende startat. Dödshjälp är en god idé, men givetvis ska vi inte ignorera folks dubier. Av rent demokratiska skäl, även om de dubierna vore religiösa.

Unknown sa...

Här finns åter ett exempel på den allmäna rädslan som påminner om Birros tankar men helt utan den religiösa argumenteringen.

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/dodshjalp-som-valfardsegoism/

BeritH sa...

Om läkarna vore mer eniga om det fördelaktiga i eutanasi (ngn slags, troligen assisterat suicid, för svensk del - min åsikt bara) så skulle nog övriga grupper ge med sig - dvs främst politikerna och kyrkan. Om 80 % av läkarna tyckte som 80 % av svenska folket (enl Sifo) så skulle nog 80 % av politikerna i Sveriges Riksdag också rösta fram en förändring i svensk lag. Men tyvärr, det är endast ca 33 % av läkarna som är för eutanasi. Som det är nu är politikerna låsta i sin egen rädsla att släppa loss något som de inte känner är förankrat i läkarkåren. Kanske tror de att läkarna sitter inne med någon slags övernaturlig insikt i döendet och döden som ingen annan förstår sig på. Vilket naturligtvis är nys. Men läkarna har blivit de nya prästerna som patienterna både fruktar och ställer allt hopp till. Läkarna förväntas rädda just den enskilde patienten. - Vissa undersökningar visar att sjuksköterskor är mer positiva till dödshjälp än läkarna. De är inte placerade på samma höga piedestal. De ser mer av hur patienten verkligen mår.

Unknown sa...

BeritH

Tack! Äntligen! Klockrent!

Anna, Christer och Birro: Läs!

Vi MÅSTE ge oss på läkarna.

Unknown sa...

Kan inte någon be Tännsjö kommentera tråden? Samt någon från läkarförbundet och någon från vårdfacket.

StaffanG sa...

Detta också intressant ur ett internationellt perspektiv, då det i föregångslandet Holland faktiskt var läkarna som drev på lagändring för frivillig eutanasi. I Sverige har de alltså tvärtom varit bromskloss.

BeritH sa...

Ja - delvis rätt, Staffan. Men de (i Holland) fick år efter år eftergift när de upptäcktes och blev väl vana vid det också. I Sverige hade vi ett sådant fall med en läkare som 1977 skrev ut en dödande dos till svårt handikappade Handberg som till slut fick dö med hjälp av journalisten Berit Hedeby. De båda straffades hårt - Berit H med fängelse 1 år (hon satt på Hinseberg 7 mån) och läkaren med 8 mån fängelse + indragen legitimation. Läkaren tog då sitt liv. Detta gav stora rubriker i tidningarna. Efter det är läkarna jätterädda (skitskraja) för att inte vara "emot" dödshjälp officiellt. Se bara hur detta späddes på härom året då intensivvårdsläkaren på Astrid Lindgrenssjukhuset fick utstå en vidrig behandling och rättegång, även om hon till slut frikändes. Att för en läkare förlora sin legitimation är ju som att vara tvungen att förlora inkomst och arbete.
/Berit H - i RTVD-styrelsen

Ulf Gustafsson sa...

Gorel G,

Om du inte har sett panelsamtalet som länkas till detta inlägg, så rekommenderar jag det:
http://humanistbloggen.blogspot.se/2012/12/seminarium-om-aktiv-dodshjalp.html

Där deltar Tännsjö och diskuterar hur dödshjälp kan införas i Sverige.

Unknown sa...

Tack, Ulf.

Jag ska se det igen (dvs Jag kom ihåg att jag började titta förra gången, men minns inte om jag slutade.)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se