9 jan. 2014

Måttlig religiositet nödvändigt för barns religionsfrihet

I går hade DN Insidan ett läsvärt reportage om en kvinna som brutit sig fri från Jehovas vittnen - ”Jag är livrädd för att min dotter ska välja att bli vittne”. Ett tydligt exempel på varför religiös tro skall delges barn i ringa omfattning. Annars blir religionsfrihet något en del behöver kämpa sig till i vuxen ålder.
– När jag hade fått mitt barn blev allt ännu tydligare. Plötsligt förväntades jag välja min Gud och tron framför mitt barn, vilket var otänkbart på alla sätt. Skulle något hända mitt barn skulle jag inte få ge henne den läkarvård hon behövde. Och om barnet en dag väljer en annan tro måste jag vända det ryggen. För en 22-åring var det väldigt mycket insikt på en gång. Då bestämde jag mig igen för att lämna församlingen, jag kunde inte stå för någonting i deras tro längre och kunde inte ha den stämpeln på mig.
[...] 
Med din erfarenhet, hur ser du på religionsfriheten i Sverige? 
– Jag är inte så förtjust i religion, numera är jag ateist. Jag har släppt min tro helt och hållet, den Gud jag lärde känna är en skitstövel. Han har ingen rätt att regera. Troligen finns han inte och gör han det så struntar jag i honom. Nu läser jag mer om biologi och evolutionsteori, sådant som varit förbjudet under min uppväxt och det som jag så fint har tvingats ignorera i skolan. Men religionsfrihet, jo, den måste finnas. Tar vi bort den så tar vi samtidigt bort yttrandefriheten och den behövs. Däremot borde samhället ha bättre koll på den här typen av slutna sekter.

11 kommentarer:

Lokatt sa...

Althéa Gagliano beskriver hur hon som barn måste gå ut i korridoren när det skulle julpysslas, och ut i korridoren igen när kamraterna sjöng gratulationssång för någon som fyllde år. När klasskamrater bjöd på kalas fick hon stanna hemma.
Förfärligt.
Denna löjliga, skadliga sekt, som gång på gång tvingats förklara bort att den fastställda dagen för Harmageddon visst blev fel där i almanackan, igen - hur kan de få fortsätta att plåga barn?

Lars Torstensson sa...

Kanske borde rubriken i stället vara "Måttlig eller ingen religiositet ...", eller "Att begränsa religiositeten är nödvändigt ...", eller "Mycket religiositet hotar barns religionsfrihet". Som det nu står kan man tro att barns religiositet hotas om de inte får sig till livs en viss dos religiositet.

Ulf Gustafsson sa...

Lars T,

Du har rätt i att rubriken kan feltolkas, om den inte läses ihop med inlägget.

Unknown sa...

När det gäller vittnen, så får man inte glömma att kyrkotukten verkar variera starkt från församling till församling och från familj till familj. Jag känner vittnen som inte alls haft några bekymmer av att lämna/"hoppa av" församlingen efter att ha vuxit upp i den, personer som firar födelsedag med barnens klasskamrater, jul med klappar och dessutom dricker vin, personer svars fortfarande aktiva föräldrar umgås med sin avhoppade dotter. I den församlingen är man så pass avslappnad kring personens egna ansvar och väljer att inte ta över det. Jag känner också mormoner och scientologer som lever på samma sätt, samt dricker alkohol och röker samtidigt som de är aktiva i församlingen. Självklart känner jag också folk i de vanliga kristna samfunden som är utsatta för väldigt stark kyrkotukt. Man kan och ska alltså inte utgå från att allt som sägs om det sociala trycket någon upplever är så för alla, utan att det kan variera.

Det är alltså br att vara vaksam åt båda håll. När jag var liten så var idrott det stora mobbarämnet och vi som inte var duktiga eller intresserade nog av idrott blev trakasserade även av lärarna, vilket givetvis var skadligt för oss. Inte ens när dessa sportbusar hoppade på oss så var vi skyddade utan då fick dessa frikort för att kunna mobbas för att de var duktiga i idrott samt för att kanske komma från en skilsmässofamilj. Däremot var inte lärarens frireligiositet något problem. Skolan är på så sätt alltid en farlig tummelplats för olika ideal och olika konflikter varav religion bara är en, och oftast bara en mindre.

När det gäller mina klasskamrater så var religion aldrig ett bekymmer när man besökte dem hemma, det största problemet var sprit, fattigdom, trångboddhet eller alkohol.Även där var religionen bara ett mindre problem (vilket inte gör det till ett mindre problem för den som är drabbad av destruktiv religiositet.). Somsagt vi måpste hålla ögonen öppna och inte utgå ifrån att alla barn till vittnen mår dåligt och alla barn till humanister mår bra: En bra familj är en bra familj oavsett.

Unknown sa...

Apropå rubriken:

Jag tror nog att barn mår bra av att pröva på religiositet som barn, speciellt som religiositet/ religiöst sätt att tänka är naturligt för barn. Att bli vingklippta i den delen av skapandet av personligheten är nog bara destruktivt för personlighetens djup och förståelse för hur andra människor tänker. Jag hoppas därför att inte ateistiska/sekularistiska föräldrar hindrar sina barn från att pröva på religion om de vill.

StaffanG sa...

Görel,

Du kanske skulle pröva Humanisterna? Där har ofta föraktet för idrott och s k sportfånar varit kompakt. En del har ansett att intresse för fysisk träning vittnar om ointellektuell hållning och misstänkt fascistoida kroppsideal. Inte heller humanister är fria från fördomar alla gånger...

Måns Tånneryd sa...

Görel,

när du säger prova på, exakt vad menar du då och vad menar du med att religiositet skulle vara naturligt för barn?

Unknown sa...

Mårten. (Måns)

Här är jag inte off topic även om jag glömt rätt tråd.

Ett barn som deltar i kyrkans verksamhet, (ex på söndagarna) och svänger sig med snacket för trevnadens skull eller av intresse, som kan en och annan psalm och detalj i kyrkan.

De flesta barn tror inte på Gud på det sätt som vuxna gör, och blir inte övertalade/indoktrinerade lika lätt som vi vuxna, utan kan mycket väl slänga sig med rätt vokabulär på rätt ställe, eftersom det förväntas. Vill de stanna så gör de det av sociala skäl, för att vissa kompisar bara finns där men inte andra dagar. De flesta barn brukar släppa kyrkan under tonåren, och långt ifrån alla kommer tillbaka. Vissa utvecklar åsikter, känslor, vanor utifrån kunskaperna som barn i kyrkan, andra släpper dem helt.

Att försanthålla en Gudom är en ganska vuxen handling vilket oftast dröjer.

Religion är alltså ett samlingsbegrepp för mig inte synonymt med tro

Måns.

Se ovan vad man kan pröva på. DEt naturliga är väl lekfulleheten i religionens ständiga symboliserande handlingar, språkliga uttryck och tankar. Vissa är för komplexa men många saker funkar bra för barn, och blir inte "värre" än andra lekar.

Vet ni btw hur föräldrar bland ateister/humanister/skeptiker/sekularister resonerar när deras barn plötsligt vill gå ikyrkan för att se vad det är, eller kanske vill vara aktiva i en församling?

Mårten Wetterstrand sa...

Görel ,

Tack. Det du kallar religion eller i sammanhanget religiös kallar jag född av religiösa föräldrar.
Jag tycker att definitionen på religion från SAOL och Wikipedia är fullt tillräckliga och beskriver nog vad de flesta förknippar med ordet.

SAOL: Sammanfattningen av dels en människas l. ett samfunds o. d. trosföreställningar med avs. på en högre gudomlig makt l. gud l. gudar, dels allt som har samband med människans praktiska förhållande till l. dyrkan av en sådan makt.

Wikipedia: Religion är tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.

Jag tycker det är på gränsen till osmakligt att kalla ett barn som deltar i religiösa riter och ceremonier för religiöst, men jag förstår varför man vill göra det.

Du skrev själv i tråden om vad svenska kyrkan tror på att religiös blir man genom en medveten handling. Ska du vara konsekvent och ärlig i ditt resonemang måste du också hävda att detta barn gjort samma medvetna val, vilket vi ju vet inte är sant.

Mårten Wetterstrand sa...

Görel,

Självklart är det bra att det finns människor i dessa sektliknande organisationer som tar avstånd från det som avhoppare vittnar om. Och självklart är det fruktansvärt att skolidrott ska fungera som katalysator för mobbare. Men detta försök att normalisera det som inlägget handlar om gör mig illamående på riktigt!

Sen är jag lika nyfiken som Måns. Kan du ge konkreta exempel på hur barn kan ”prova på” religion.

Unknown sa...

Mårten.

Läs mitt 14:16-svar så har du mitt svar på frågan till dig och Måns.

Vad gäller normaliserandet: Vad menar du i klarspråk? Exakt vad gör dig illamående.

Sen trodde jag att vi inte skulle använda känsloargument eftersom man ofta bland at/hu/ske/sek:ister ironiserar över religiösa som hänvisar till känslor.

Det vet vi ju alla att känslor kan lura oss, så hur vet du att du inte "bara sjåpar dig" när du mår illa över det jag skriver, eller bara använder känslor i retorik. Men visst är det okej att vara illamående över ett inlägg skall jag också börja säga det och hänvisa till denna diskussion.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se