29 jan. 2014

Orionnebulosan

Väldigt snygg inzoomning av Orionnebulosan.


M42: Live View Optical Zoom from isidro.villo@upct.es on Vimeo.

9 kommentarer:

Svante sa...

Tack Ulf, det var en riktigt trevlig stund att se och lyssna på. Musiken var också vacker och suggestiv.

Lokatt sa...

Fantastiskt vackert, oerhört.
För - det är väl på riktigt? Det är jobbigt att vara misstänksam, men ibland när jag tittar på hänförande rymdbilder i något vetenskapsprogram förstår jag efter en stund att bilderna skapats av en dator. Väldigt snopet.
Men - detta är säkert på riktigt ändå.
Kommer att tänka på operan Aniara. Den sjungna texten som beskriver det vilsegångna rymdskeppet, i sin eviga olyckliga bana mot okänt mål: "En liten blåsa i Guds andes glas"..
Jag struntar i "guds ande" förstås. Men själva andemeningen är hisnande.

Måns Tånneryd sa...

orion inte orino...

Ulf Gustafsson sa...

Tack, Måns!

Lennart W sa...

Lokatt: Måste säga att jag på något sätt gillar din idé om vad som är "på riktigt" - dvs sådant som du kan uppleva själv med dina egna sinnen. Men på vilket sätt menar du att detta skiljer sig från bilderna som skapas i avancerade instrument från t.ex. infrarött ljus eller radiovågor? Från en konsekvent materialistisk synvinkel är det ingen skillnad mellan dessa bilder och de som skapas i dina ögon - som ju också bara kan ses som mätinstrument om än av biologisk natur. En fråga är förstås om man verkligen kan lita på de avancerade maskinerna. Maskiner fungerar ju inte alltid som de ska, och det är ofta svårt att förstå hur de fungerar, iaf för ickeexperter. Men hur vet man då egentligen att man kan lita på sina ögon? Och hur lätt är det egentligen att förstå hur vårt synsinne fungerar?

Lokatt sa...

Lennart W
Jag är en ganska fyrkantig person, stampat jordgolv, liksom. För mig är det en tydlig och avgränsad skillnad mellan en teckning av en häst och ett fotografi av en häst. Eller nebulosa. De konstgjorda bilderna som är skapade i en dator betraktar jag som teckningar, medan klippet här ovan som ett rörligt fotografi.

I Aniaras liknelse med bubblan i glaset tror jag att författaren menar att det vilsekomna rymdskeppet med sin svindlande hastighet ändå bara rör sig lika långsamt som när en liten luftbubbla oändligt sakta rör sig neråt i ett blåst glas (om det sker på jorden förstås). Liknelsen säger något om de ofattbara avstånden i rymden.

Svante sa...

Tack Lennart W för dina intressanta reflektioner angående detta med ögon och maskiner som mätinstrument. Du tycks liksom jag ha ett stort intresse för astronomi.

Svante sa...

Vad jag förstått så är detta att luftbubblor i glas rör sig för att glas skulle vara en vätska, en ”faktoid”. Det är tyvärr helt enkelt inte sant, glas är inte en trögflytande vätska. Hoppas att vi kan bevara den fascinerande poetiska känslan inför universum i vilket fall och att jag inte gjort någon ledsen. Har hört talas om Harry Martinssons Aniara och bubblorna i glaset men tyvärr inte läst boken ännu.

Lokatt sa...

Ok, jag vet inte hur det är i verkliga livet med luftbubblor i ett glas. Men konstnärens frihet..Liknelsen är så bra!
Jag medverkade faktiskt i operaföreställningen. Jag var mycket ung då och upplevelsen har satt djupa spår - Så om jag verkar lite underlig, spejsig liksom, beror det på detta.
När Isagel, den stumma rymdskeppspiloten dör, och när Miman, den intelligenta dator som styrt skeppet "dött av sorg" utbryter en avgrundsförtvivlan. Ingenting för svaga nerver. Men otäckt realistiskt.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se