19 mars 2014

Gästinlägg av Noomi Andemark: Svårt att tala om barns rättigheter i slutna religiösa grupper

Svårt att tala om barns rättigheter i slutna religiösa grupper 

Ständig rädsla: för straff, demoner och förföljelse. Ensamhet och isolering i skolan och ibland också i den egna församlingen. Plikten att predika och gå på möten för att bli värdig att överleva världens undergång. Minderåriga som förhörs om intima detaljer av dömande kommittéer, utan möjlighet till försvarare. En mycket negativ inställning till högre utbildning.

Det är bara några av de problem som tas upp i en studie som gjorts av finska Stödföreningen för religioners offer, som släpptes på svenska under förra veckan. Den baseras på vittnesmål från över 200 tidigare medlemmar av Jehovas vittnen. Metro publicerade en artikel om studien i torsdags (13 mars): Stark kritik mot barns situation i Jehovas vittnen - svenska myndigheter maktlösa

Anna Frenning som var med och gjorde Rädda Barnens internutredning om barn i religiösa samfund (2007) känner igen sig:
Allt det här stämmer och många av de här berättelserna är precis som de som jag fick höra när jag arbetade med vår internrapport. Det är väldigt svåra frågor och svårt att inventera i den här typen av samfund. De skyddar sina barn och vi kan ju inte rycka ut barnen, det vi kan göra är att verka för att barnen inte blir helt isolerade från övriga samhället, och att det finns stöd för dem om de vill kliva av.

Hon har rätt i att det kan verka svårt att få insyn i hur det egentligen ser ut inne i de slutna samfunden. Det vore knappast en bra lösning från samhällets sida att splittra dessa familjer (även om det måste påpekas att samfundens egna utfrysningsmetoder ofta splittrar dem ändå). Att få till en ärlig dialog på lika villkor med ledarna tycks nästan omöjligt, och medlemmarna går ofta ensamma med sina tvivel och tankar i åratal innan de söker hjälp utifrån. Att klaga eller kritisera är ett lojalitetsbrott som kan skada hela organisationen och därmed alla du älskar. Kritik utifrån avfärdas som ”förföljelse” och som utomstående är det lätt att tystna vid den anklagelsen.

Jehovas vittnen som organisation har hittills avstått från att kommentera studien, men några enskilda röster från (förmodade) medlemmar hörs ändå i artikelns kommentarsfält i Metro. ”Allt är lögn”, ”Jag är uppvuxen i detta och allt är helt frivilligt.” Och så kanske den vanligaste invändningen: ”Det där handlar om ett fåtal, några enskilda individer.

Naturligtvis delar inte alla samma upplevelse av sin uppväxt. Men att det skulle handla om enskilda individer är en ren lögn. Det handlar om tiotusentals personer världen över vars erfarenheter förvisso är unika, men kritiken mot nämnda företeelser är påfallande samstämmig.

Det är viktigt att förstå att som barn i ett slutet samfund nöts de färdiga svaren in från mycket ung ålder. Att aldrig säga: ”Jag får inte..” Att alltid säga: ”Jag har valt, på grund av min egen övertygelse, att inte..” Inom samfunden finns en ganska stor medvetenhet om hur omgivningen ser på barnens begränsade möjligheter att göra egna val, att de inte får ta del av högre utbildning och förväntas delta i en mängd religiösa aktiviteter. Därför blir det så viktigt att upprätthålla bilden av att allt sker frivilligt. Som barn blir upprätthållandet av den bilden en av dina viktigaste uppgifter.

I skriften Preparing for Child Custody Cases, utgiven av Jehovas vittnen, ges råd om vad barn kan svara på frågor från utomstående när det gäller religionsutövandet. Skriften är framtagen som vägledning i vårdnadstvister där den andra föräldern inte är troende, men råden och tipsen som ges kan nog kännas igen av alla som vuxit upp där:

”Fråga: Är det inte tråkigt att vara på tre möten varje vecka?

Svar: Nej. Mötena är intressanta. Man deltar i teokratiska skolan och får lära sig hur man skall prata med människor. Och så träffar man andra ungdomar på mötena och då kan man bestämma träffar för fritiden.”

”Fråga: Vad har du för fritidsintressen? För sociala aktiviteter? För familjeaktiviteter?

Svar: (Beskriv ett balanserat veckoschema.)”

Och så vidare. Det föreslås också att man kan använda sig av ”Vittnesbörd från unga människor”:

Detta kan användas för att visa att de är normala. Plocka fram och intervjua unga människor från församlingarna som har vuxit upp som Jehovas Vittnen, och som av äldstekretsen betraktas som andliga men som också tycker om naturliga, hälsosamma, roliga saker som ungdomar ägnar sig åt. Se upp så de inte får intrycket att de skall visas upp för äldstebröderna (då kommer de troligen att framhäva att deras största prioritet i livet är tjänsten för Guds rike och att vara i Rikets sal.) Visa fram att de har hobbies, gillar hantverk, sociala aktiviteter, sport och framför allt att de har framtidsplaner. Se upp så att inte alla säger att de vill bli pionjärer!

Denna medvetenhet om att man måste upprätthålla en viss image för att kunna fortsätta verka fritt i ett demokratiskt samhälle säger trots allt en hel del. Den vittnar om att organisationerna i ganska hög grad vet om att barnens rättigheter inte tas tillvara såsom samhället avsett.

Att ställa högre krav på att problemen åtgärdas kan aldrig vara ”förföljelse” eller diskriminering. Oavsett hur mycket avstånd ett samfund försöker hålla gentemot omvärlden måste det fortfarande verka inom de ramar som gemensamt satts upp i samhället. Kanske gör vi oss i själva verket skyldiga till diskriminering genom vår undfallenhet att ställa samma krav på medlemmar i religiösa sammanslutningar som vi skulle ställt på vilka andra medborgare som helst? Som utomstående går det alldeles utmärkt att prata om de konkreta företeelser som studien tar upp och varför de inte är acceptabla, utan att för den skull ifrågasätta någons tro eller övertygelse. Det är något vi alla kan bli bättre på. Det är hög tid att ta berättelserna från de tusentals individer som vuxit upp under dessa förhållanden på allvar, för de som växer upp där i detta nu kan inte höja sina röster på samma sätt.

Noomi Andemark
Föreningen Hjälpkällan
noomi@hjalpkallan.se

3 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

Här ett annat blogginlägg och samma fråga: http://markbladet.se/bloggar/lindas-blogg/?p=4026

Lokatt sa...

Jag läste även Lindas blogg. Detta är så skrämmande så att man inte riktigt kan ta det till sig.

Att som barn veta att jordens undergång, den brinnande katastrofen är nära och att lilla jag som råkat synda en aning kommer att brinna för evigt medan mina föräldrar och syskon vandrar i det jordiska eviga paradiset, så fruktansvärt. Att redan som barn vara på min vakt och veta att om vänliga människor som inte är Vittnen närmar sig ska jag genomskåda deras ondska och hålla mig undan. De "världsliga" lever ju i djävulens grepp.

I min sons klass på lågstadiet gick en liten pojke som alltid såg olycklig ut och ständigt var likblek. Hans lika bleka mamma fanns alltid tätt intill honom, om hon även var med ända in i klassrummet vet jag inte. Pojken fick inte vara med när klassen tillverkade julpynt, han fick inte fira födelsedag osv. Han såg ut som ett litet förskrämt spöke, jag hörde honom aldrig säga ett ord.
Visst är detta grov barnmisshandel.

Lennart W sa...

Anders: De här tiotusentals människornas subjektiva upplevelser utgör väl ingen grund alls för att tro någonting om hur är det i Jehovas Vittnen? Totalt grundlösa påståenden, eller hur?

(Detta är inte MIN åsikt..)

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se