Av Staffan GunnarsonNär Emma Watson i höstas lanseradeFN -kampanjen HeForShe tryckte hon hårt på en sak: "
The more I spoke about feminism, the more I realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain is that this has to stop."
Vissa feminister vill till varje pris undvika att deras syn ska förväxlas med manshat, som t ex i
det citat av grundaren för Heroic Girls som förekommeri denna bloggpost: ”
Tillåt inte män som hatar kvinnor att definiera feminism med kvinnor som hatar män” - inbakat i en längre text av Deeped Strandh, som sen ändå gör försök till sympatisk tolkning av bruket av ordet ”manshat”, med anledning av Zara Larssons sommarprat. Hon beskriver nämligen feminism som hat mot patriarkat och machokultur, vilket sägs upprätthållas kollektivt av män – något som i sin tur leder till en motreaktion manifesterad i manshat (emotionellt fullt förståeligt).
Det finns alltså feminister som själva anser att manshat - eller åtminstone själva uttrycket - är helt i sin ordning, som avstamp i kampen för kvinnors lika rättigheter och som svar på det kvinnohat och de trakasserier från män som många upplever. Även om det inte bokstavligt talat är menat som ett utpekande av alla män, skulle det ändå vara berättigat för att poängtera allvaret. Detta gör naturligtvis debatten ibland förvirrad och definitionerna varierar; ibland är manshat en naturlig förutsättning, ibland oförenligt med feminism. Vidare beskrivs feminism ömsom som lika med jämställdhet mellan könen ur alla aspekter, ömsom enbart som kvinnors kamp mot diskriminering (men där män får kämpa separat mot de strukturer och traditionella mönster som kan tänkas missgynna dem).
Man kan säga att om feminism logiskt tolkas som det senare behöver
HeForShe kompletteras med
SheForHe, så att bägge könen ömsesidigt medvetandegör och stöttar varandra i att skapa ett bättre, mer jämlikt samhälle - även där mäns intressen är åsidosatta. Inte för att en sekund förringa behovet av och insatserna för kvinnors kamp på avgörande punkter, utan för att belysa de aspekter som vi inte klarar av att upptäcka med en enkönad syn på likställdhet. I fall i stället den förra definitionen gäller (Watson sätter t ex likhetstecken mellan feminism och ”
gender equality”), så är benämningen problematisk pga. att ordet feminism ofrånkomligen för tankarna till ren kvinnokamp och inte till likställdhet för bägge kön på alla områden.
De som ser feminism som detsamma som jämställdhet tenderar att bortse från att normer och mönster som missgynnar män inte självklart går att se och komma åt genom kvinnokamp eller feministisk analys. Att klargöra begreppets innebörd är här viktigt för att förstå utgångspunkter och mål med arbetet och för att inte onödiga missförstånd ska förhindra att så många som möjligt känner sig inkluderade och vill delta i förändringsprocessen. Eftersom en del både kvinnor och män uppenbarligen ryggar för ord som manshat, men även tvekar om feminism, så skulle vi ha mycket att vinna på formuleringar som inte blockerar den djupare enighet som förhoppningsvis ändå finns runt jämställdhetsfrågor.
Emma Watson lyfte även denna fråga när hon i sitt tal efterlyste ett bättre begrepp för ”
gender equality” än feminism – men har vi faktiskt inte det just där!? ”
Jämlikhet mellan könen” är ett bättre sätt att beskriva en neutral politisk vision, utan varken hat, skuldbeläggande, misstro eller motvilja - och som inte specifikt nämner, men heller inte glömmer någon av alla de delar som ingår i ansträngningen för att uppnå det eftertraktade målet om äkta, reell likställdhet.
Politik och drivkrafterDet är inte svårt att förstå de erfarenheter och insikter som gör att kvinnor spontant kan känna ett direkt manshat. Obehagliga upplevelser väcker självklart olust, frustration och ett behov av att säga ifrån på ett tydligt vis. Vad som sedan formuleras i akademiska sammanhang, i politisk debatt och opinionsbildning är en annan sak och där bör man kunna ifrågasätta ett sådant extremt ordbruk utifrån både hur välmotiverat och effektivt det i praktiken är.
Under ovannämnda bloggpost fanns även denna analys inklippt, skriven av Fredrik Strömberg: ”
Jag förstår intellektuellt varför många män reagerar starkt på begrepp som manshat. Men jag förstår inte hur man kan resonera kring vad det innebär och inte komma fram till att viss kollektiv bestraffning och uthängning är på SIN JÄVLA PLATS. Den man som är jagsvag nog för att tro att det systematiska, kollektiva begrepp som är manshat är riktat mot just en själv kanske ska ta och undersöka sin roll i sagda system. Män förtjänar en kollektiv örfil – och kan vi inte bara gemensamt faktiskt äga lite av ansvaret för det samhälle vi har?”
De flesta män är nog beredda att lyssna till anklagelser och berättelser om negativa upplevelser, men att ta på sig skuld och bestraffningar för andras oförrätter är något annat än att ta ansvar för egna handlingar och för framtiden. En liknande analys av islam och muslimer skulle som jämförelse aldrig gå an i offentligheten. Att exempelvis tala om ett allmänt muslimhat eller för den delen judehat utifrån vad som förekommer inom delar av islam eller som den judiska staten Israel har gjort är inte särskilt klokt, ens om den enskilde bär på aldrig så starka känslor. Svepande beskyllningar mot grupper av oskyldiga individer fungerar sällan särskilt väl, speciellt inte när man samtidigt vill välkomna dessa i ett konstruktivt samarbete för att förbättra situationen. Då krävs ömsesidig respekt.
Att någon hatar sakernas tillstånd och vill driva på för förändring kan man förstå och hålla med om. Ett ansvar för att erkänna förekomsten av orättvisor och stödja åtgärder mot problemen kan vi också förvänta av alla. En judisk organisation som i Tyskland vill motverka antisemitism tillsammans med alla medborgare, kan som parallellfall ändå inte med hopp om framgång börja att uttala ett generellt hat mot tyskar– hur mycket empati man än kan ha för att sådana känslor kan vara naturliga hos traumatiserade individer med tragiska historier i minnet. Män som kategori är heller inte en moraliskt meningsfull enhet. Spännvidden och överlappningen inom och mellan könen när det gäller beteende, kultur och attityder är allt för stor. Det enda man kan begära är medvetenhet om hur kvinnor kan uppfatta män i vissa situationer och att man tänker på hur man uppträder – men i viss mån gäller det förstås även omvänt.
Individ och kollektivLinda Snecker skriver i en artikelom kvinnors oro för sexuella övergrepp att ”
Detta inskränker inte bara på kvinnans frihet. Detta gör även alla män till potentiella förövare. Eftersom kvinnor ständigt måste skydda sig mot alla män, blir alla män potentiella våldtäktsmän.” Hon avvisar att detta skulle vara ett kollektivt skuldbeläggande av män, men hävdar att eftersom ingen kvinna kan veta var en våldtäktsman döljer sig måste hon betrakta alla som en sådan.
Snecker beklagar och varnar för hur vi ska uppfostra våra barn och lära dem om en våldtäktskultur, där alla män är möjliga förövare, men paradoxalt nog borde det ju stämma till eftertanke om hur man själv då framställer detta. Är det välbetänkt att inför sin dotter måla upp en bild där alla av det motsatta könet kan vara våldtäktsmän, ger det henne en korrekt och rimlig uppfattning om världen eller skapar det en överdriven rädsla och skadlig oro inför män i allmänhet?
En sak är att vidta försiktighetsåtgärder i vissa situationer för att själv undvika onödigt risktagande och att vi alla i samhället bör ta detta problem på allvar. I det aktuella fallet beskriver Snecker våldtäkter på Bråvallafestivalen, men vad som konkret kan göras där är sannolikt utökad bevakning av polis och vaktpersonal, information till besökare om hur man kan vara observant och hjälpa till att motverka problemet med denna kriminalitet, bl a som varning till potentiella gärningsmän. Därtill behövs rent allmänt naturligtvis fortlöpande och mer långsiktigt arbete med hållningsfrågor, etik och medvetenheten om destruktiva inslag i vad som kan betecknas som en misogyn machokultur eller hos enskilda ”jag-svaga” män.
Däremot bör man kanske trots kvinnors befogade oro fundera över hur en generell bedömning av en grupp människor som misstänkt kriminella ringar med en grundläggande rättsprincip och värdering av alla som oskyldiga tills de dömts i domstol. Skulle någon yttra något liknande om t ex romer skulle reaktionerna bli kraftiga. Vidare är vi alla försiktiga i förhållande till att det finns risk för inbrottstjuvar och låser därför vår bil eller dörr när vi går hemifrån, men vi skulle aldrig lära våra barn att alla grannar eller invånare i staden är tänkbara tjuvar. Dessa utgör ju trots allt en begränsad grupp. Det vore varken rättvisande eller särskilt ändamålsenligt och skulle snarare skapa ökad oro och fördomar hos barnen och onödig misstänksamhet mot medmänniskor. Det skapar ingen bra förutsättning för tillit och samarbete i samhället. Vad händer om vi belägger våra söner med en arvssynd och syn på sig själva som potentiellt dåliga människor - ger det sunda, avslappnade, jämlika och positiva relationer med det andra könet eller ängsliga män med ständigt dåligt samvete, rädda för att närma sig kvinnor på ett normalt sätt? Att tala mer nyanserat med såväl söner som döttrar är troligen en bättre väg.
I en annan aktuell debatt resoneras ofta på diametralt motsatt sätt, man kan inte för sitt liv acceptera skuldbeläggande och generaliseringar av en grupp. När kvinnor, med extremt negativa egna erfarenheter av förtryck i länder och miljöer under inflytande av islams regler och normer, kan ta till uttryck som att de hatar islam och känner ständig skräck inför skäggiga religiösa män, visas ogärna någon större förståelse. Man kräver nyanser, precision, att man kan belägga sina anklagelser och berätta exakt vem eller vad man kritiserar, för att ingen annan ska riskera att drabbas av misstankar. Dessa kvinnor kan i vissa fall då t o m leva under akut dödshot från sådana män, ändå misstros man och sägs överdriva. Oron tas inte på allvar och kan bedömas som direkt illasinnad och rasistisk.
Mäns väld och jämställdhet
Våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är kriminellt och något samhället måste agera mot. Alla män har också anledning att göra sig medvetna om problemets storlek och art och otvetydigt ta avstånd ifrån allt sådant. Strävan efter jämställdhet handlar emellertid mer om allmänna strukturer och lagstiftning, så frågan är hur våldsbenägenhet hos män (och vissa kvinnor) har särskild relevans för likställdhet mellan könen. Även om våld i nära relationer visserligen drabbar män lika ofta, så är det i regel inte lika farligt och hotfullt som det omvända mot kvinnor, men våld förekommer samtidigt i homosexuella förhållanden, både män och kvinnor emellan. De flesta kvinnor upplever sannolikt inte allvarliga hot och våld i sin vardag, på arbetsplatser eller i privatliv, där är det helt andra fenomen som gör att kvinnor känner sig underordnade. Ett fåtal män utövar våld mot kvinnor och få skulle kunna tänka sig att försvara det. Att då fokusera på vissa mäns våld mot kvinnor, hur viktig denna fråga än är, som huvudsak i ett allmänt jämställdhetsarbete, kan bli ganska skevt och ineffektivt. Det kan skymma andra mer övergripande frågor.
De ojämlikheter som fortfarande existerar i arbetsliv och hushåll eller med normer och värderingar präglas knappast av problem med våld, utan snarare av fördomar, myter, eftersläpande lagstiftning, oreflekterade hållningar, komplexa mönster och strukturer, ett icke-optimalt samspel mellan könen osv. Frågan är om kanske inte våldsbruket egentligen är mer specifikt och på sitt sätt enklare till sin karaktär och kräver andra åtgärder. Ofta handlar det mindre om medvetenhet och mer om oförmögenhet att hantera negativa känslor och aggressioner, problem med missbruk osv. Kanske vore det t o m en fördel att helt lämna detta utanför jämställdhetsdiskussionen för att i stället ge frågan full prioritet inom sin egen domän, där könsaspekter självklart ändå kan spela en roll i den särskilda analysen.
Mäns fysiska övertag har historiskt varit grunden för både samhällets arbetsfördelning och kvinnors underordning, men har mindre att göra med uttag av pappadagar, lönseskillnader eller tillträde till styrelsrum idag. De sakerna sitter mer i huvudet än i musklerna. Om kvinnor får mindre betalt för samma jobb som män eller om män diskrimineras i vårdnadstvister, så finns det uppenbart strukturer och tankemönster som hindrar jämställdhet, men är det fysiska våldet genomgående sexistiskt och är det verkligen en accepterad eller omedveten norm som upprätthålls i samhället?
Med detta sagt: Många kvinnor i traditionellt patriarkala samhällen - och dess ännu kvardröjande strukturer - har genom tiderna lidit oerhört av ofriheten, omyndigförklarandet och den oro samt maktlöshet man känt i en ofta värnlös situation. Alla kvinnor som känner otrygghet, som trakasseras, förföljs eller allvarligt hotas ska ha rätt till samhällets skydd. Respekt för kvinnors integritet och självbestämmande måste fullt ut upprätthållas av alla i en demokratisk rättsstat. Här ska nolltolerans råda.
Historiskt ok och bättre framtid
I den danska TV-serien ”1864” om kriget mot Preussen om Schleswig, finns en scen med parallella klipp av den unga kvinnan Inge som föder ett barn i samma stund som den likaledes unge Laust, fadern till hennes barn, dör på slagfältet inte långt därifrån. En dramatisk och komprimerad ögonblicksbild av villkor som genom tiderna i hög grad varit realiteter för vanligt folk. Inge levde i en tid och miljö där hon inte kunde styra över sitt eget liv, där hon försköts av sin egen mor när hon blev gravid utanför äktenskapet och sen tvingades gifta sig med en annan man hon inte älskade och fick förtvivlad pga. skammen lämna ifrån sig sin förstfödde son. Hon fick många barn, vilket säkert slet på hennes kropp och hon kände sig sannolikt på många sätt fångad. Laust levde ett betydligt kortare liv än Inge, bytte ett slitsamt arbete som kuvad dräng på gården mot ett mer spännande och potentiellt ärofyllt som soldat i nationens idiotiskt fåfänga kamp mot en övermäktig fiende. Han blev offer för ideal och sammanhang han själv knappast alls kunde råda över. Han fick aldrig se sitt barn.
Att anta att Lausts liv som man i ett konservativt, patriarkalt dominerat samhälle (där även kvinnor kunde vara krigshetsare) på alla plan skulle ha varit överordnat eller privilegierat jämfört med Inges som kvinna är långt ifrån givet. Hon utsattes heller inte för mer våld eller fysisk smärta än vad han gjorde, alla hennes graviditeter till trots. Samhällets förväntningar, normer och villkor gynnade ingalunda ensidigt män på kvinnors bekostnad.
Överhuvudtaget finns en tendens till att se den berättigade feministiska kampen som jämförbar med den som andra underordnade grupper har utkämpat, men det stämmer bara till viss del. Traditionell lagstiftning och arbetsfördelning mellan könen har inte ensidigt drabbat kvinnor på det sätt som samhällen byggda på klassförtryck, rasism eller slaveri gör med den diskriminerade parten. Kvinnor har med orätt stängts ute från politiskt inflytande och tvingats att ha män som förmyndare över sina egna liv. Samtidigt har män vanligtvis utfört många av de tyngsta och farligaste arbetsuppgifterna, vilka kvinnor ofta har sluppit eller inte ens haft rätt att utföra. Vidare sänder våra domstolar ännu i våra dagar långt fler män i fängelse – faktorer som tyder på att samhället inte helt varit konstruerat på mäns villkor för att konsekvent straffa och utnyttja kvinnor på ett vis som liknar vad som sker i t ex ett rasistisk eller klassmässigt apartheidsystem. Det har sällan varit likställt, men normerna har drabbat könen på olika sätt där män långt ifrån alltid varit vinnare.
När det gäller våld, så finns det också en annan sida av myntet som ofta glöms bort, nämligen att män i betydligt större utsträckning innehaft funktioner i samhällets organiserade försvar, där kvinnor därmed kollektivt åtnjutit skydd och besparats att utsättas för våld på vissa mäns bekostnad; män har varit poliser, soldater och vakter, samt haft plikt att freda den enskilda familjen. Hederskoder som ”kvinnor och barn först” kan vi le åt som gammalmodiga, men de har säkert byggt på ganska förnuftiga bedömningar och prioriteringar – och de har sannolikt i många fall inneburit att män pga. rådande värderingar t o m dött, medan kvinnor och barn överlevt kritiska situationer. Detta bör vi också hålla i minnet när vi försöker ge en rättvisande bild av historien och vår samtid.
Förutfattade meningar om orsak och verkan bakom människans levnadsmönster, kultur, politik och samhällsstrukturer kan inte hjälpa oss att finna effektiva och hållbara lösningar till de kvarvarande problem vi upplever. En öppen diskussion baserad på ideologiskt obunden, kritisk och tvärvetenskaplig genusforskning med bl a biologiska, psykologiska, historiska och sociologiska perspektiv behövs för att ge oss en förbättrad förståelse av samspelet mellan könen - och fungerande verktyg för att rationellt kunna komma till rätta med omedvetna, ojämlika och olyckliga mönster i vårt beteende och rådande samhällsordning. För att bli framgångsrika i denna demokratiska och humanistiska strävan är det nödvändigt att kvinnor och män visar varandra vederbörlig hänsyn, ömsesidig respekt och förståelse. Tillsammans kan vi nå vi längre.
___________________________________________________________________________
Staffan Gunnarson är idéhistoriker och vicepresident i den Europeiska humanistfederationen
Inlägg
